Hej Jag är 62 år, och har börjat fundera på om jag har någon forma av NPF problematik. Jag har hittat flera saker som stämmer väl med Socialfobi/ ADHD Asperger. I skolan var jag nog ett typiskt ADHD barn, under tonåren utvecklade jag något som kan vara social fobi, isolerade mig, och hade svårt med kontakter. Sociala fobin har hängt med under hela mitt liv, nu upplever jag en hel del som stämmer in på måttlig Asbergers. Finns det anledning för mig att försöka få en utredning, eller ska jag se det som att det är för sent. Det känns närmast som mitt liv har tagit slut.
Hej! Jag har svårt att bedöma om du har någon form av neuropsykiatrisk funktionsstörning eller ej, men jag förstår att du funderat mycket på saken och att du nu tycker dig kunna känna igen dig i det du läser. Vid ”måttlig Aspergers”, som du säger, kan mycket väl social fobi vara ett dominerande symtom i den bemärkelsen att man kan ha svårt att tolka och förstå omvärlden (och vice versa), vilket kan leda till utanförskap och rädsla för att ta kontakt med och umgås med andra människor.
ADHD förekommer ofta i kombination med autistiska drag, och så långt kan det också stämma. Om det sedan räcker för diagnos, vet jag inte. Jag tycker aldrig det är för sent att söka hjälp eller att få en diagnos, men diagnosen är bara viktig om den hjälpa dig och din omvärld att bättre förstå vilka problem du har och vad man ska göra för att du ska kunna fungera bättre och kanske få en bättre livskvalitet.
Du bör undersöka vart du ska vända dig inom ditt eget landsting. Jag kan tänka mig att du behöver en remiss till en neuropsykiatrisk utredningsenhet och att det kan vara lång väntetid dit. Jag kan också tänka mig att man i många landsting av resursskäl har satt en övre åldersgräns för de patienter man har möjlighet att ta emot, men skam den som ger sig! Dessutom kanske det inte behöver vara så komplicerat i ditt fall, utan du kanske kan få hjälp via en vanlig vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning också. Det känns som att du allra mest behöver någon att ventilera dina tankar med och att få hjälp med att gå vidare. Kanske har man möjlighet att erbjuda dig kognitiv beteendeterapi eller annan form av stöd och behandling.
Jag tycker absolut inte att ditt liv har tagit slut på grund av att du känner igen dig i beskrivningar av olika neuropsykiatriska diagnoser. Du kan i stället försöka se på vad som varit bra i ditt liv och tänka på att du faktiskt har klarat dig så här långt på egen hand. En diagnos kan inte ta det ifrån dig eller ändra hela ditt liv i ett slag. Den kan antagligen bara hjälpa dig med alternativa förklaringar till de svårigheter du upplevt och arbetat dig igenom under årens lopp och kanske också ge ett bättre underlag för eventuell behandling som du kan behöva, till exempel om du har problem med ångest och depression. Hoppas du är hjälpt av svaret. Ge inte upp!
