Att vara barn till en alkoholist

Det var när Linda* var omkring nio år gammal som hon upptäckte att hennes mamma gömde flaskor på alla möjliga ställen. Hon kunde hitta flaskor under sängen, i garderoben, i tvättstugan, ja på alla tänkbara ställen. När Linda ska beskriva hur hon minns sin mamma från barndomen dröjer det ett tag innan hon svarar.

– Det är konstigt nog väldigt svårt att i vuxen ålder säga hur jag upplevde saker och ting när jag var liten. Men jag minns att jag kunde vara väldigt rädd för henne eftersom jag aldrig riktigt visste hur jag skulle bete mig för att hon skulle vara den ”braiga” mamman. Ibland var hon nämligen jätteglad och snäll för att ett par timmar senare bli fly förbannad och obehaglig, berättar Linda.

I dag har Linda hunnit bli 31 år och relationen till hennes mamma har sakta börjat växa sig starkare och ta form. Men relationen mellan Linda och hennes föräldrar har genom åren kantats av outhärdliga bråk, uppror och många tårar.

– Min mamma var en så kallad periodare, det vill säga hon kunde jobba och var nykter under en lång tid. Men så kom det perioder då hon under flera dagar bara drack och var enormt otrevlig. Då hon var nykter och ”normal” gick det bra att ta hem kompisar men eftersom jag aldrig riktigt visste i förväg när hon hade sina mörka perioder, som jag kallade de, blev jag väldigt tillbakadragen och bjöd till exempel aldrig hem kompisar eller pojkvänner.

När en familjemedlem har ett alkoholberoende drabbas samtliga familjemedlemmar. I Lindas fall innebar det hon själv och hennes pappa.

– Pappa hade, och har fortfarande, ett bra jobb. Och mamma likaså, även om hon var något mer benägen att byta jobb lite oftare. Hon var väldigt rastlös. När mamma blev sitt obehagliga jag och drack en hel helg hände det att det gick över till måndagen och hon sjukskrev sig eller flexade ut. Dessa perioder var ett rent helvete för både mig och pappa.

Linda beskriver att hon kände ett enormt förakt mot sin mamma då hon drack. Det rör sig om många år då hon levt i skräck att det ska hända henne själv, eller hennes föräldrar något som en följd av mammans beteende.

– När mamma blev som värst var hon helt galen. Hon kunde slå pappa, hon skadade sig själv, hon svor och var allmänt elak. Hon kallade mig fula saker som att jag var tjock, dum i huvudet och att jag var en besvikelse. Hon kastade saker och ting runt omkring sig så det var en fara för livet. Det hände även att hon försvann ut och vi hade ingen aning om vart hon var eller om hon skulle komma tillbaka. Jag minns väldigt starkt att jag flera gånger tänkte, och kände, ett innerligt hat mot henne.

Besvikelsen, hatet och sorgen vällde ibland även över på hennes pappa.

– Jag önskade ibland att han skulle skilja sig från mamma. Göra något för att komma bort från henne. Han mådde inte bra, jag mådde inte bra, och mamma mådde ju uppenbarligen inte bra. Jag hatade passiviteten. Det var som att hela familjen var så mån om att upprätthålla någon perfekt yttre bild. ”Vi hade det ju så bra med fint hem och allt”, kunde man höra folk säga.

Under de perioder då mamman var nykter pratades det aldrig om vad som hänt under helgen då hon supit och betett sig som en galning, berättar Linda.

– De stunder, perioder, då hon var nykter låtsades vi alla som ingenting och betedde oss som en ”vanlig” familj. Över middagsbordet pratade vi om något vi sett på tv eller allmänt snack om typ väder och vind. Jag hatade det.

När Linda var 17 år gammal flyttade hon hemifrån. Mammans drickande hade då nått nya höjder och samtliga familjemedlemmar var väldigt nedgångna.

– Tack och lov hade jag en riktigt god och nära vän som såg och förstod vad som hände innanför vår familjs väggar. Hon hade en egen lägenhet som jag flyttade in i, och jag tror faktiskt att det blev räddningen för mig, och på sikt även för min mamma. Jag mådde nämligen väldigt dåligt och hade börjat skära mig. Pappa försökte febrilt gå på i samma spår som tidigare och jobbade väldigt mycket. Medan mammas drickande nu hade börjat sträcka sig över längre perioder, och hon misskötte sitt jobb. Det kändes som att allt bara föll samman, allt.

En dag kände Linda att hon hade fått nog. Hon ville inte vara med något mer. Hon befann sig ensam hemma i sin kompis lägenhet, och hon började skära sig. Hon skar och skar, och sedan minns hon inget mer.

– Jag vaknade upp på sjukhuset och hade då blivit omhändertagen och rejält omplåstrad. Det jag inte visste då var att detta faktiskt kom att bli vändpunkten för hela familjen.

Problemen kom upp till ytan en gång för alla och Lindas mamma började inse sina problem och var nu för första gången verkligen motiverad till att göra en förändring.

– Självfallet hade hon försökt komma till rätta med sitt drickande flera gånger tidigare i livet, men föll alltid tillbaka. Men nu var det annorlunda. Hon gick i terapi och kom i kontakt med personer som befunnit sig i samma situation som hon själv, och hon gjorde verkligen en ansträngning till att få till en förändring. Pappa gick också i terapi för att prata av sig och även om det har tagit lång tid så har han blivit allt starkare med tiden.

För Lindas del krävdes det en hel del återhämtning. Även hon började gå i terapi och sakta men säkert har hon börjat komma upp på fötter.

– Jag har inte bara hatat min mamma och pappa under alla dessa år, utan jag har även hatat och föraktat mig själv. Jag trodde någonstans att jag var en bidragande orsak till att mamma drack. Jag älskade inte mig själv och det har varit ett bland det svåraste att försöka bygga upp. Det har tagit mig flera, flera år att börja tycka om mig själv.

I dag mår Linda bra och hennes relation till sina föräldrar blir allt bättre.
– Mamma har nu varit nykter i 12 år, vilket så klart är väldigt positivt. Men de blödande sår som rådde mellan mamma och pappa har aldrig riktigt läkt så de har nu gått skilda vägar. Jag är glad för båda mina föräldrars skull, särskilt eftersom de verkar må så mycket bättre än vad jag minns som ung. Visst kommer det fortfarande stunder då jag inte kan förstå att de lät mig uppleva det där kaoset och helvetet, men jag är vuxen nu och har lärt mig gå vidare och försöka göra det bästa av det som ligger framför oss, vilket även inkluderar min relation till mamma, avslutar Linda.

* Linda i artikeln heter egentligen något annat.