Typiska skidskador

Dessvärre har det skett en ökning i antalet ledbandsskador i knät - frekvensen av främre korsbandsskador och ledbandskador har ökat med cirka 200 procent. Det sker mycket forskning runt om i världen för att lösa detta problem. Skadefrekvensen vid åkning på längdskidor är mycket lägre än för slalomskidor. Skadefrekvensen vid åkning på telemarkskidor ligger något under snowboard och slalomskidor.

Skadetyper

De vanligaste skidskadorna drabbar ledbanden. Ett ledband hjälper till att stabilisera en led och går från ben till ben över leden, medan en sena förbinder muskel med ben. Beroende på hur stor kraft ledbandet utsätts för kan det bli stukat, gå sönder delvis eller gå sönder helt.

Den minst allvarliga skadan (grad 1) är ett ledband som sträcks utan att leden blir instabil. Vid den lite allvarligare skadan (grad 2) är delar av ledbandet skadat, så att det blir en liten instabilitet i leden. Vid den mest allvarliga skadan (grad 3) går ledbandet helt av. Frakturer förekommer hälften så ofta på skidor som på snowboard.

Andra vanliga skador är mjukdelsskador på grund av slag och skrubbsår/skärskador. Bromsarna på bindningarna gör att skidor inte längre kommer glidande i hög hastighet med risk för att träffa och skada andra. Vid allvarliga fall i hög hastighet kan man emellertid riskera allt från hjärnskakning och skallfraktur till revbensbrott och inre blödningar. Sådana skador är lyckligtvis sällsynta bland vanliga skidåkare.

Hur vanliga är skador på olika ställen?

Knäskador utgör en tredjedel av skadorna. Vridningskrafterna från skidorna drabbar knät och kan ge ledbandsskador. Skador i tummen utgör 15 procent av skadorna och drabbar ledbandet vid basen av tummen (tummens ulnara kollateral-ligament). Huvudskador och axelskador utgör vardera omkring 10 procent av skadorna. Axeln skadas antingen när man faller och tar emot sig med utsträckt hand eller faller direkt på axeln. Resultatet kan bli en axel som går ur led eller en fraktur.

Knäskador

Det är tre ställen i knät som vanligtvis blir skadade, ibland samtidigt: det inre ledbandet, främre korsbandet och den översta delen på vadbenet in mot knäleden. Skador på dessa delar kan vara kombinerade med skador på inre och yttre menisken.

Inre ledbandet skadas när skidan fastnar och foten vrids utåt. Vid långsam fart, som hos nybörjare, ses mindre allvarliga grader av denna skada där ledbandet inte går av helt. Ju högre hastigheten blir, desto större är risken för de mer allvarliga skadorna med helt avslitna ledband, ofta i kombination med andra knäskador. Behandlingen utgörs av första hjälpen enligt RICE-principen, därefter rörelseträning och styrketräning, gärna med hjälp av en sjukgymnast. Vid de mer allvarliga graderna av ledbandsskador bör en skena användas som hindrar att benet belastas i sidled medan ledbandet läker. Det är numera inte vanligt att operera sidoledbandsskador i knät.&nbsp

Ledbandsskador läker vanligtvis på 6-12 veckor, och det är inte ovanligt med smärtor i 2-3 månader. Främre korsbandet kan gå sönder om krafterna blir stora och underbenet vrids utåt eller framåt i förhållande till låret. Oftast går det främre korsbandet sönder med en hörbar smäll eller en knäpp, vilket är väldigt smärtsamt och knät svullnar upp snabbt på grund av blödning inuti knät. Första hjälpen är densamma som för ledbandskador. Det är viktigt att få ned svullnaden i knät och att återfå normal rörlighet och styrka. Diagnosen kan vara svår att ställa. Magnetröntgenundersökning (MR) kan vara till hjälp. Skador på den yttre menisken ses ofta i kombination med skador på korsband och det inre ledbandet.

Ställ in skidbindningen rätt och undvik knäskador

Vridningskador i knät är vanliga och kan knappast förebyggas. Trots allt kan man minska risken för skador genom att ställa in slalombindningen rätt, så att skidan ramlar av vid hög belastning. Samtidigt måste man se till att bindningen inte släpper för lätt - även detta ökar risken för skador. Om man inte kan ställa in bindningarna själv, bör man ta hjälp med detta.

Skador på händer och armar

Den vanligaste skadan är stukning eller översträckning av ledbandet vid basen av tummen på den sidan som vetter mot pekfingret (tummens ulnara kollateralligament). Denna sker när skidåkaren faller med handen i handledssnodden. Staven fungerar som en hävstång och tummen vrids så att ledbandet sträcks eller går av.&nbsp Om man stukar tummen ska man snarast möjligt kyla ner den. När detta är gjort ska man kontakta läkare som kan värdera om det rör sig om en "banal" stukning eller om ett trasigt ledband.&nbsp

Samma princip gäller också för de andra fingrarna. I ovanliga fall är det nödvändigt att operera, men oftast kan man klara sig med en skena eller med en binda som stabiliserar leden. Tumskador kan undvikas genom att hålla skidstaven löst i handen, även om detta ökar risken för att staven ska försvinna i backen. Det är viktigt att hålla staven rätt. De andra skadeområdena är axeln och armen. Fall mot axeln kan ge brott på överarmsbenet (humerus) eller nyckelbenet (clavicula). Vanligtvis behandlas dessa skador med bandage eller slynga, och de läker på 3-6 veckor.

Axeln kan gå ur led vid ett fall, vanligtvis förflyttas ledhuvudet på överarmen framåt och blir liggande framför ledpannan. Detta är väldigt smärtsamt - oftast måste man få en eller annan form av bedövning för att få axeln på plats igen. Detta bör göras på en vårdcentral eller på ett sjukhus.

De flesta råds att följa ett träningsprogram efter en sådan skada, men hos unga, aktiva människor kan en operation bli aktuell inom loppet av de närmaste dagarna efter skadan. Alla får inte en stabil axel som inte går ur led efter att träningsprogrammet är genomfört. I sådana fall kan en operation stabilisera axeln. Resultaten efter en operation är goda.

Skallskador

Skallskador uppstår vid ett slag mot huvudet, antingen vid ett fall eller vid en kollision med ett fast objekt, exempelvis ett träd. De flesta huvudskador är ofarliga, men vid hög hastighet och kollision kan de bli allvarliga. Barn är de som oftast råkar ut för huvudskador och bör därför alltid använda hjälm.

Fotledsskador

Vid längdskidåkning, eller när man använder mjuka pjäxor, kan man få en vridning av fotleden. Oftast vrids foten inåt. Detta kan leda till att ledbandet på utsidan av fotleden sträcks eller går av. Första hjälpen vid fotledsskador ges enligt RICE-principen.

Trots att ledbandet går av blir det sällan aktuellt med en operation. De flesta får en normalt fungerande fotled när det gått en tid. Träning av koordinationen, det vill säga kroppens förmåga att uppfatta vilken ställning en led har, är viktig i återhämtningsfasen och kan utföras till exempel genom att balansera på en fot eller på en vippbräda. De första sex månaderna efter en ledbandsskada i fotleden bör leden skyddas med en linda eller skena under aktivitet. Om fotleden blir instabil, så att den ständigt stukas trots genomfört träningsprogram, kan det bli aktuellt med en operation för att stabilisera fotleden.

Om det är smärta i fotleden som är problemet, kan det bero på ärrvävnad som kan tas bort vid en artroskopi (titthålsoperation) i fotleden.

Andra skador

Muskelskador/muskelsträckningar förekommer, speciellt om man är trött. Skulle detta ske, bör man behandla det skadade stället enligt RICE-principen. Tänjning, rörlighet och styrketräning är viktigt i återhämtningsfasen.

När man är igång med fysisk aktivitet igen är det också viktigt att vara försiktig och noga med uppvärmning. Det tar nämligen flera veckor för de skadade muskelfibrerna att läka. Uppvärmning kan förebygga sådana skador.

Frakturer förekommer, men som sagts tidigare mer sällan än tidigare. Både armar och ben är utsatta. Vid en fraktur är det viktigt att hålla det skadade stället stilla, och gärna stabilisera det med en skena eller linda. Ta kontakt med läkare. Man bör inte förflytta sig själv - vänta hellre på hjälp. Håll dig också varm, så att du inte får förfrysningskador under tiden du väntar.

God styrka och kondition verkar generellt skadeförebyggande.

Fotnot: RICE står för:
Rest = vila/stillhet
Ice = is/kyla
Compression = tryck
Elevation = högläge