Skador och medicinska problem inom uthållighetsidrotter

Till följd av intensiva träningsupplägg ligger dessa utövare i riskzonen för belastningsskador och ansträngningsutlösta medicinska tillstånd.

De flesta skador i uthållighetsidrotter beror på överbelastning. Idrotter i denna grupp är löpning, cykling, rodd och längdskidåkning.

Dessa utövare växlar mellan perioder av intensiv träning och perioder av vila och återhämtning. Intensiv träning i kombination med otillräcklig återhämtning ger försämrad reparation på cellnivå och efterhand förstörs vävnaden. Vissa forskare menar att vävnadsskador utvecklas och ökar i omfattning för utövare som upplever smärta eller andra symtom.

Förslitningsskador – inte inflammation

De flesta senskador som uppstår till följd av överbelastning, är förslitningsskador (degenerativa skador) och inte inflammationsreaktioner, som det har varit vanligt att kalla det. Vid undersökning av dessa skador under mikroskop hittar man inga inflammationsceller. I stället karakteriseras dessa senskador av förslitningsförändringar och en påfallande hämmad förmåga till läkning.

Kunskapen att belastningsskador på senapparaten är förslitningsskador och inte beror på inflammation är viktig för hur vi behandlar dessa problem. Många idrottsutövare med dessa tillstånd läker långsamt och kräver ofta väsentliga omläggningar av sina idrottsaktiviteter samt vila. Vissa reagerar positivt på behandling med inflammationsdämpande läkemedel (NSAID-preparat) eller kortisoninjektioner, andra gör det inte.

Relativ vila är en grundläggande komponent i behandlingen av tendinopati, såväl som vid andra belastningsskador. Relativ vila betyder inte att sätta sig i en stol och vänta på att det går över, utan att man ägnar sig åt andra aktiviteter som inte belastar den muskulatur som är sliten. Hur länge vilan ska vara och i vilken grad den ska tillämpas bestäms av symtomens intensitet, skadans natur och själva idrottsaktiviteten. För att upprätthålla formen medan skadan läker bör man undvika aktiviteter som är smärtfulla och ersätta dem med alternativa övningar, till exempel cykling istället för löpning. En gradvis tillvänjning till idrottsspecifika aktiviteter är helt avgörande för att undvika bakslag.

Vanliga orsaker

Patellofemoralt smärtsyndrom

Tillståndet omfattar främre knäsmärtor av olika orsak i övergången mellan knäskålen (patella) och lårbenet (femur) i knäleden. I typfallet beskriver en idrottsutövare smärtor i främre delen av knäet som har samband med kraftiga belastningar av leden under löpning, hoppning eller cykling. Smärtan förvärras vid gång nedför eller uppför trappor och backar och vid långvarigt sittande med böjt knä.

Som vid de flesta överbelastningsskador får man god effekt av att justera träningsupplägget. En cyklist kan behöva justera sadelhöjden, cykelpositionen eller pedal-/tåclipssystemet. Andra möjliga behandlingsstrategier inkluderer rehabiliteringsövningar med uppmärksamhet på en eventuell felställning av patella ("patellar tracking") och stärkning av lårmuskelns insida (vastus medialis), kylning med is, NSAID-preparat, tejpning eller användning av knästöd (ortos) för att påverka en eventuellt snedställd patella.

Friktionssyndrom i iliotibialisbandet (långdistansknä)

Iiotibialisbandet går från höften och fäster på utsidan av knäet där det glider fram och tillbaka över en utstående del av lårbenet. Överbelastning leder till små skador i iliotibialisbandet då det gnids över lårbenet. Denna belastningsskada är den vanligaste orsaken till smärta på utsidan av knäet hos löpare. Idrottsutövaren upplever skarpa smärtor eller en brännande känsla på utsidan av knäet under löpning, cykling eller vandring.

Behandlingen brukar omfatta att man justerar aktiviteten, kyler med is samt behandlar med NSAID-preparat. Program för att öva upp styrkan i höften (rörelse utåt åt sidan, abduktion), stretchövningar för iliotibialbandet och i undantagsfall kortisoninjektion. Cyklister kan behöva justera cykelpositionen, sadelhöjden, eller pedal-/tåclipssystemet.

Om besvären kvarstår trots korrekt konservativ behandling, är detta en signal att operation kan krävas. Denna består av att man delar den bakre halvan av iliotibialisbandet och samtidigt avlägsnar den slemsäck som ligger här. Prognosen efter ett sådant ingrepp är god. Cirka 90 % rapporteras symtomfria efter två till fyra veckors rehabilitering.

Benhinneinflammation, medialt tibialt stressyndrom

Tillståndet ger smärtor på framsidan av nedre 2/3 av benen (längs skenbenet) i samband med ansträngning. Orsaken är en irritation i senfästet på framsidan av underbenet. Tillståndet kan ha ett samband med snedställning i foten (hyperpronation) och kobenthet (valgusknä). I lindriga fall orsakar tillståndet smärta bara vid belastning, men i allvarligare fall kan smärta förekomma även i vila. Ett flera centimeter stort område in mot underbenet är ömt om man rör vid det.

Behandling omfattar träningsomläggning, stretchning, kylning med is samt NSAID-preparat. I vissa fall kan det vara bra med inläggssulor för att korrigera en eventuell felställning i foten.

Vid kraftiga besvär som inte svarar på långvarig (längre än tre månader) konservativ behandling, kan tillståndet behandlas kirurgiskt. Då delar man muskelkuffen (fascian) till det ytliga och djupa bakre muskelkompartmentet. 75–80 % av patienterna blir symtomfria efter en korrekt operation och god behandling efteråt.

Akillestendinopati

Tillståndet uppstår vanligtvis smygande med gradvis ökande smärtor. I lindriga fall uppstår symtomen endast vid belastning, men i allvarligare fall påverkar smärtan även normala dagliga aktiviteter. Den drabbade personen är öm över hälsenan, strax ovanför dess fäste på hälbenet.

I början av behandlingen kan man prova att lägga om sina aktiviteter, tillfälligt använda en specialstövel i allvarliga fall, lyfta upp hälen med en inläggssula, stretcha försiktigt, kyla med is och använda NSAID-preparat. Den effektivaste behandlingen är excentrisk styrketräning (förlängning av muskelfibrerna), eventuellt i kombination med stötvågsbehandling. Benmusklerna kan stärkas genom att man går upp och ned i en trappa eller på en låg plint.

I fall där konservativ behandling har liten effekt kan operation bli aktuellt. Vid operationen delas senan och vävnad lossas från den. Eventuellt inflammerad vävnad tas också bort. Cirka 85 % blir symtomfria efter rehabiliteringen, som består av styrketräning, stretchning och balansträning.

Plantar fasciitis

Detta är en skada på senplattan på undersiden av foten. Man antar att skadan beror på små revor i plattan som uppstått till följd av överbelastning. Idrottsutövaren beskriver smärta i häl eller fotvalv som ofta är värre om morgonen eller då man suttit länge. Det ömmar ofta vid tryck på senplattans ursprung på hälbenet.

Aktuella åtgärder är relativ vila, stretchövningar för fotvalvet, kylning med is, NSAID-preparat och skoinlägg som ger stöd åt fotvalvet. Dessutom ska man undvika att använda platta skor och att gå barfota. Även kortisoninjektioner kan möjligen ha effekt.

Kirurgi med eller utan borttagning av bensporren bör reserveras för patienter som inte visar bättring efter mer än sex till tolv månaders konservativ behandling. Operationen består av att man lossar plantarfascian från fästet till hälbenet.

Stressfraktur

Stressfrakturer är en vanlig och potentiellt allvarlig överbelastningsskada i uthållighetsidrotter. Stressfrakturer uppstår när benet utsätts för kontinuerlig belastning, till exempel vid löpning. Upprepade småskador i benet ökar skadans omfattning, benläkningen klarar inte av att hålla jämna steg med den kontinuerliga mekaniska stressen och till slut bryts benet. Stressfrakturer kan förekomma i bäckenbenet, lårhalsen, lårbenet, båda underbenen, flera av hälbenen och mellanfotsbenen. Man ska alltid misstänka stressfraktur när en utövare av en uthållighetsidrott – särskilt löpning – har smärtor på en bestämd punkt och det är ömt när man trycker på denna punkt. Scintigrafi eller MR behövs för att ställa diagnosen, eftersom vanlig röntgen inte brukar visa något när skadan är på ett tidigt stadium.

I många fall kräver stressfrakturer bara relativ vila och eventuellt kortvarig användning av kryckor eller en promenadstövel. Alternativ träning (cykling, simning, styrketräning) är viktigt under avlastningsperioden. Utövare med fraktur i mellanfoten kan behandlas med sandaler eller skor med styva sulor.

Medicinska tillstånd

Utövare av uthållighetsidrotter är utsatta för en rad medicinska problem som kan förebyggas eller behandlas.

Ansträngningsutlöst astma

Tillståndet karakteriseras av anfall då bronkerna blir trånga (bronkspasmer) och uppträder under eller efter kraftiga ansträngningar. Kall, torr luft förvärrar oftare problemen än varm, fuktig luft – vilket gör att tillståndet är utbrett bland längdskidåkare. Luftföroreningar är en bidragande faktor. Ansträngningsutlöst astma uppges förekomma hos 8–12 % av befolkningen i allmänhet och tillståndet kan vara ändå vanligare bland elitutövare. Bland utövare av uthållighetsidrotter är längdskidåkning och löpning de idrotter som oftast utlöser ansträngningsastma, medan simning är den minst vanliga orsaken och cykling ligger någonstans i mitten.

Typiska symtom är andfåddhet, men även besvärande hosta och väsande andning. Vissa idrottsutövare får nedsatta prestationer bara vid mycket tung konditionsträning eller vid tävling. Ju större ansträngning, desto större är sannolikheten för att symtomen uppträder. Mätning av lungkapaciteten under ansträngning kan bekräfta diagnosen.

Idrottsutövare med ansträngningsutlöst astma kan lyckas väl i uthållighetsidrotter och bör uppmanas att fortsätta. Strategier som inte inbegriper läkemedel kan vara till god nytta, till exempel grundlig uppvärmning. Genom att provocera fram kortvariga symtom med hjälp av korta intensiva andetag 15–20 minuter före tävlingen/träningen, kan man bidra till att hålla besvären borta. Läkemedelsbehandling med inhalerad astmamedicin (betaagonist) som tas 15–20 minuter före ansträngning är standardbehandling för personer med milda symtom. Vid mer ihållande symtom kan det vara nödvändigt med en eller flera alternativa läkemedelsbehandlingar. OBS! Du måste söka om dispens för preparat som är dopningsregistrerade.

Ansträngningsutlöst kollaps och hyponatremi

Detta är ett dramatiskt tillstånd som har blivit allt vanligare i takt med att maraton och triatlon blivit populärart. De flesta fallen är godartade och uppträder när utövaren har upphört med ansträngningen (fullföljt loppet). Den vanligaste formen av kollaps är knuten till övergående lågt blodtryck (hypotoni) som beror på ansamling av blod i benen efter att ansträngningen har upphört – tillståndet behandlas med att benen placeras i högläge. Allvarligare fall innebär lågt natriuminnehåll i blodet (hyponatremi), överhettning och hjärt-kärlhändelser.

Hyponatremi beror på överdrivet intag av vätska med lågt natriuminnehåll (hypoton vätska) som har ersatt förlust av natriumrik (hyperton) svett. Tillståndet uppträder främst under långdistanslopp (maraton), är vanligare bland kvinnor och bland dem som inte springer så fort. Utövare med hyponatremi kan gå upp mycket i vikt under en tävling. I motsats till utövare med värmeslag så har utövare som kollapsar av hyponatremi inte förhöjd kroppstemperatur.

Även om den vanliga rekommendationen är att dricka 150–300 ml med 15–20 minuters intervall (cirka 1 liter per timme), finns det andra experter som hävdar att det är mer ändamålsenligt att dricka så mycket som du känner att du vill ha, och inte mer än 400–800 ml per timme – detta gäller till exempel utövare som räknar med att lägga mer än fyra timmar på att fullfölja ett maratonlopp.

Överträningssyndrom

Överträningssyndrom är ett välkänt tillstånd som beror på att utövarens träningsprogram överskrider kroppens förmåga att anpassa sig till den höga träningsintensiteten, men vår kunskap om syndromet är ofullständig. De mest framträdande symtomen är nedsatt prestationsförmåga och allmän trötthet. Andra symtom kan vara humörförändringar, dålig sömn, tunga ben och ökad förekomst av sjukdomar och skador. Symtomen håller i sig efter mer än två veckors vila. Ökad vilopuls har tidigare beskrivits som ett typiskt tecken på överträning, men detta har inte kunnat bekräftas i nyare studier.

Det finns inga medicinska tester som avslöjar överträningssyndrom, men det är en viktig uppgift för läkaren att utesluta andra medicinska orsaker till tröttheten. Ett idrottsspecifikt belastningstest (till exempel löpning eller cykling) som pågår tills utövaren blir trött visar vanligtvis på nedsatt prestationsförmåga och bekräftar därmed diagnosen.

Behandlingen består av vila i flera veckor till månader, följt av gradvis återupptagning av träningen.