Fråga: Viktminskning vid låg ämnesomsättning

Jag fick diagnosen autoimmun hypotyreos hösten 2000, och fick efter diverse utredningar veta att min sköldkörtel var helt förtvinad och således inte längre ansågs ha någon egen produktion. Äter sedan dess sköldkörtelhormon (Levaxin + Liothyronin) och mår bra. Märker en ökad aptit, vilket förmodligen kan tillskrivas medicinen. När jag fick diagnosen vägde jag 30 kg mer än jag gjorde som normalviktig i 22-årsåldern (var 32 när jag fick diagnosen, 35 idag). Läkaren som ställde diagnosen påstod att viktökningen inte hade någonting med sjukdomen att göra, och att det enda sättet att bli överviktig är att äta sig till övervikten. Om jag inte vart inne i Netdoktors sköldkörtelforum, och där läst om andras erfarenheter, skulle jag vid det här laget förmodligen vara helt knäckt. Men andra användare där har vittnat om likartade erfarenheter - viktökning utan kostomläggning eller ändrade vanor vid hypotyreos och sedan större svårigheter än tidigare att gå ned i vikt. Jag har dock gått ned 10 kg utan att göra någonting sedan 2000. Nu inser jag att tiden är mogen för att ta tag i den återstående övervikten. Men kanske är den vikt jag hade i 20-årsåldern inte längre realistisk som målvikt (är 1,73 cm lång)? Min fråga är: finns det några vetenskapliga belägg för att personer med låg ämnesomsättning har svårare att gå ned i vikt än friska individer när de väl är rätt inställda med medicinen (vilket jag är, och jag mår som sagt bra på alla sätt och har blivit av med mina hyposymptom - förutom ca 15 kg övervikt)? Eftersom jag är rätt fysiskt aktiv (simning, Friskis & Svettis, jogging ca 4 ggr/vecka samt dagliga promenader på ca 45 minuter) har jag god aptit och skulle inte stå ut med att följa en diet som innebar att jag inte fick äta mig mätt eller äta efter ett visst klockslag. Ofta motionerar jag på kvällstid, varför jag kan vara vrålhungrig vid 20-21-tiden. Tacksam för alla tips och råd ni kan ge mig.