Övervikt och fetma

Vad är övervikt och fetma?

Ofta används kroppsmasseindex, BMI (engelsk förkortning för "body mass index") när man definierar övervikt och fetma.

BMI = vikt/längd² (kg/m²).

Världshälsoorganisationen, WHO, har definierat gränser för vilka BMI-värden som klassas som normalvikt och olika grader av övervikt/fetma:

• BMI-värde 18–25 definieras som normalvikt.
• BMI-värde 25–30 definieras som övervikt.
• BMI-värde 30–35 definieras som fetma grad I.
• BMI-värde 35–40 definieras som fetma grad II.
• BMI-värde >40 definieras som fetma grad III.

Man kan enkelt räkna ut sitt eget BMI, det finns ett flertal BMI-kalkylatorer tillgängliga på nätet.

Övervikt och särskilt fetma är förknippat med ökad risk för bland annat hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. BMI är dock inte alltid det bästa måttet för att bedöma denna risk. En del personer som tränar mycket kan ha ett högt BMI utan att ha ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Då kan midjemåttet säga mer. Ett hälsosamt midjemått ska vara under 102 cm hos män och under 88 cm hos kvinnor. Ett annat mått är kvoten mellan midjemått och kroppslängd. Om midjemåttet är hälften av kroppslängden eller mindre är risken för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes inte förhöjd.

Bland vuxna i Sverige är andelen överviktiga cirka 35 procent och andelen med fetma cirka 16 procent.

Orsak

Övervikt och fetma beror i grund och botten på en obalans mellan energiintag och energiförbrukning, det vill säga hur mycket man äter och hur mycket man rör på sig. Det finns hormoner och så kallade neuropeptider som påverkar mättnads- och hungerkänslor. Dessa kan variera mellan olika personer så att vissa har lättare att gå upp i vikt. Läkemedel, exempelvis vissa antidepressiva, kan också göra att man lättare går upp i vikt.

Om man går ner i vikt bidrar hormoner och ändrad ämnesomsättning till att kroppen försöker återgå till den tidigare vikten. Det kan därför ibland vara svårt att hålla kvar den vikt man har gått ner till.

Behandling

Grundläggande behandling vid övervikt och fetma är att minska kaloriintaget. En del klarar att göra det själva. Andra kan behöva hjälp av en dietist för att gå igenom sina matvanor och lägga upp planer för en hållbar viktnedgång. 

Vad kan man göra själv mot övervikt och fetma?

Det gäller att hitta nya levnadsvanor som fungerar under lång tid. Det är bra att äta mat vid regelbundna tider så att kroppen lättare känner av när den är hungrig och mätt. Man kan föra matdagbok för att se hur mycket kalorier man får i sig. Det finns även appar för att mäta och hålla koll på sitt kaloriintag.

Hur snabbt bör man gå ner i vikt?

Om man är överviktig och vill gå ner i vikt kan ett bra mål vara att gå ner cirka 10 procent av utgångsvikten under tre till sex månader (ungefär ett halvt till ett kg per vecka). 

Vilken diet ger snabbast viktnedgång?

Strikt eller måttlig lågkolhydratkost ger mest effektiv viktnedgång på kort sikt. På lång sikt finns däremot inga större skillnader i effekt på viktnedgång mellan strikt/måttlig lågkolhydratkost, lågfettkost, högproteinkost, medelhavskost eller mat med lågt glykemiskt index (GI-kost). 

Träning för att gå ner i vikt

Fysisk aktivitet, minst 30 minuter med måttlig intensitet dagligen (motsvarande rask promenad som man blir lite andfådd av) är också av betydelse för att uppnå och behålla viktminskning. Dessutom upplever många att de mår mentalt bättre av att vara fysiskt aktiva. På sikt kan man försöka öka den fysiska aktiviteten till 45–60 minuter dagligen och idealiskt 7 dagar per vecka.

Läkemedel mot fetma

Läkemedel mot fetma kan användas som tillägg till levnadsvanebehandling. Medicinernas syfte är att förbättra hälsan genom viktnedgång och kan vara aktuell för personer med BMI >35 och personer med övervikt/fetma och följdsjukdomar eller andra samtidiga sjukdomar. 

I Sverige finns flera godkända mediciner mot fetma. Det är främst nedanstående läkemedel som används. Endast orlistat är subventionerat av läkemedelsförmånen. De andra läkemedlen betalar man fullt pris för. I en studie som jämförde de olika läkemedlen hade semaglutid bäst effekt på viktnedgång, men tirzepatid ingick inte i studien. I en studie där semaglutid, liraglutid och tirzepatid jämfördes hade tirzepatid bäst effekt på viktnedgång.

• Orlistat minskar fettupptaget i magtarmkanalen. Det är en kapsel som tas i samband med varje huvudmåltid, max tre gånger per dag. Orlistat kan ge biverkningar i form av gasbesvär och oljiga diarréer. Dessa biverkningar kan begränsas genom att minska fettintaget.
• Semaglutid och liraglutid är aptithämmande läkemedel (GLP-1-receptoragonister). Semaglutid tas som spruta under huden en gång per vecka medan liraglutid tas som spruta under huden en gång dagligen. Dosen trappas upp under några veckor för att undvika magbiverkningar som illamående, kräkningar och diarré eller förstoppning.
• Tirzepatid är aptithämmande läkemedel (GLP-1-receptoragonist + GIP-receptoragonist). Tirzepatid tas som spruta under huden en gång per vecka. Dosen trappas upp under några veckor för att undvika magbiverkningar som illamående, kräkningar och diarré eller förstoppning.
• Naltrexon/bupropion är en aptithämmande kombinationstablett som tas morgon och kväll. Dosen trappas upp under några veckor för att undvika magbiverkningar som illamående och diarré eller förstoppning.

Kirurgi mot fetma

Kirurgi kan vara aktuellt för vuxna med BMI ≥35 eller BMI 30–35 och allvarlig fetmarelaterad sjukdom, exempelvis svårkontrollerad typ 2-diabetes.

I Sverige används framför allt två operationsmetoder mot fetma. Gastrisk bypass (GBP), som är vanligast, innebär att en stor del av magsäcken och en del av tunntarmen kopplas bort. Sleevegastrektomi (SG) innebär att en stor del av magsäcken opereras bort. Operationerna görs nästan alltid med titthålsteknik, så kallad laparoskopi. De kräver noggranna förberedelser, och noggrann uppföljning under lång tid. Den som genomgått operation mot fetma behöver anpassa sina levnadsvanor och ta vitamin- och kosttillskott resten av livet. Dessutom behöver många operera bort överskottshud efter den stora viktnedgången. 

Prognos

Personer med övervikt/fetma löper ökad risk för flera sjukdomar, främst ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar som förträngningar i blodkärl, hjärtinfarkt och stroke. Den andra stora fetmarelaterade sjukdomsgruppen är typ 2-diabetes, som i sin tur också ger ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Dessutom är övervikt är förknippad med ökad risk för många cancerformer. Övervikt ökar också risken för fettlever, höftartros, knäartros och ryggont. Övervikt kan också leda till sömnsvårigheter och sömnapné (andningsuppehåll medan man sover). Dessutom kan övervikt leda till psykiska besvär.

Hälsovinsten av att gå ner i vikt är större ju yngre man är. Hos personer som är över 70–80 års ålder verkar inte övervikt vara kopplat till förhöjd risk att avlida i förtid.