Obstruktiv sömnapné

Vad är obstruktiv sömnapné?

Sömnapné innebär att en person slutar att andas helt eller delvis under sin sömn. Det kan röra sig om ett fåtal sekunder till över en minut. I samband med andningsuppehållen sjunker syremättnaden i blodet tillfälligt (för att det skall räknas som OSA krävs minst fyra procents minskning av blodets syresättning).

Övervikt och individuella skillnader i de anatomiska förhållandena i de övre luftvägarna bidrar till förträngningen av  luftvägarna. En fullständig förträngning leder till andningsuppehåll och minskad syreupptagning i blodet via lungorna under minst tio sekunder (upp till två minuter hos vissa patienter), minst fem gånger per timme.
Ibland kan de muskler som styr tungan och mjuka gommen slappna av så mycket under sömnen att luftvägarna täpps till fullständigt och andningen förhindras. Förändringar i näsan (exempelvis polyper, sned skiljevägg eller kronisk nästäppa) eller förstorade tonsiller kan bidra till sömnapnén.

Uppskattningsvis har var tionde person som snarkar andningsuppehåll i sömnen. Men sömnapné kan också förekomma utan snarkning. Om andningsuppehållen är tillräckligt långvariga sjunker blodets syresättning. Om de sker upprepade gånger under natten leder det till försämrad sömnkvalitet och uttalad trötthet dagtid. Nedsatt koncentrationsförmåga, nedstämdhet, morgonhuvudvärk, torrhetskänsla i halsen, retlighet och minskad sexualdrift eller impotens kan också förekomma som en följd av den störda sömnen.

Är obstruktiv sömnapné farligt?

När luftvägarna faller ihop ökar andningsarbetet och den som snarkar vaknar till med en högljudd snarkning eller flämtning. Uppvaknandet räcker för att öppna luftvägarna igen, men personen somnar som regel om utan att ha något minne av detta. Någon gång kan uppvaknandet ske innan luftvägarna öppnats helt, vilket kan ge en kvävningskänsla. Det finns ingen anledning att väcka den som snarkar när denne får ett andningsuppehåll, det sker automatiskt.

Patienter med obstruktiv sömnapné har ökad risk för hjärt-kärlsjukdom (högt blodtryck, hjärtinfarkt, stroke) och ökad olycksbenägenhet i trafiken eller på arbetet. Dagtröttheten kan i uttalade fall bli så svår att personen kan somna under ett samtal, bakom ratten eller mitt i en måltid. Dessutom medför sjukdomen en minskad livskvalitet. Det är därför viktigt att uppmärksamma problemet och ta upp det med sin läkare.

Vilka får sömnapnésyndrom?

Det finns ett antal kända riskfaktorer:

• Snarkning
• Övervikt
• Manligt kön
• Ålder (män över 40, kvinnor efter klimakteriet )
• Rökning
• Kort käke
• Förstorade tonsiller, näspolyper, sned nässkiljevägg
• Alkohol och sömnmediciner.

De flesta riskfaktorer kan förklaras av att de bidrar till att göra luftvägarna smalare/trängre, så att det finns mindre marginal från snarkning till andningsuppehåll. Övervikt och fetma är kanske de viktigaste riskfaktorerna; omkring 75 procent av patienterna med obstruktiv sömnapné är överviktiga. Om överskottsfett lagras på halsen bidrar det till att göra luftpassagen trång. Detta är vanligare vid en manlig typ av fettfördelning, det vill säga bukfetma, vilket kan förklara varför fler män än kvinnor snarkar och har OSA.
Med åldern blir luftvägarna smalare och vissa personer är födda med smala luftvägar. Detta ger inga symtom i vaket tillstånd, men ju fler riskfaktorer som förekommer samtidigt, desto större är risken. Sömnvanor har också betydelse, framförallt förvärras symtomen av att sova i ryggläge.

Rökning retar luftvägarna och förvärrar symtomen. Alkohol och ibland sömnmediciner kan ge en djupare sömn med onormalt avslappnad muskulatur, vilket ökar risken betydligt.

Man kan ofta märka om personer har OSA genom att lyssna på dem medan de sover; hörs en snarkning, följd av en kort tystnad kan det vara OSA. Kanske frustar de även ljudligt eller flämtar till innan de börjar andas på nytt, vilket är typiskt.

Hur ställs diagnosen sömnapnésyndrom?

Alla påverkas inte av sina sömnapnéer, men när sömnapnén ger symtom (oftast i form av dagtrötthet) så benämns detta sömnapnésyndrom. Vid misstanke på sömnapnésyndrom görs en utredning. Förutom vanlig kroppsundersökning och kartläggning av sjukhistoria genomförs en sömnregistrering med hjälp av bärbar utrustning som används under en natt i hemmet. Denna mäter kroppsläge och andningsrörelser, luftflöde i näsan och snarkljud, pulsen och blodets syremättnad.

Vad kan det annars vara?

Andra orsaker till onormal dagtrötthet kan vara för lite sömn av många andra orsaker. Skiftarbete, psykiska besvär, kroppssmärta, överkonsumtion av kaffe, alkohol eller sömnmedel, eller kanske bara sena vanor kombinerat med tidiga morgnar. Det förekommer även andra mer sällsynta former av sömnrubbningar och andningsstörningar som utesluts genom den utredning som görs.

Hur behandlas sömnapnésyndrom?

Det finns, som tidigare nämnts, flera livsstilsfaktorer som förvärrar läget vid obstruktiv sömnapné. Det betyder att det finns mycket du kan påverka själv för att må bättre. Livsstilsåtgärderna är själva basen för behandling, även om du också får annan behandling.

• Viktnedgång. Den starka kopplingen till övervikt och de resultat från den forskning som finns i dag talar starkt för att detta är den viktigaste och sannolikt effektivaste åtgärden. Men, det tar tid att gå ner i vikt på ett hållbart, långsiktigt sätt och det är inte klargjort ännu om viktnedgång kan bota alla när de väl fått sina symtom. Därför bör viktreduktion  kombineras med andra åtgärder.
• Rökstopp. Att sluta röka ger mycket stora hälsovinster, även utan OSA. Ta vara på de hjälpmedel som finns.
• Sömnvanor. Se till att få så bra sömn som möjligt. Ge dig tid att sova ordentligt!
• Undvik ryggläge om du kan. Det finns olika tips för hur du kan träna att inte sova på rygg. Ett exempel är att sova med en mjuk ryggsäck som är väl fastspänd på ryggen med en kudde i som gör det omöjligt att vända sig på rygg.
• Vidga näsan. Enkla hjälpmedel finns att köpa på apoteket.
• Var försiktig med alkohol och sömnmedel.

Vad kan din läkare göra?

• Det finns i dag inget läkemedel som hjälper mot obstruktiv sömnapné.
• Om du inte lyckas påverka din vikt, fråga vad din läkare kan hjälpa till med.
• Bettskena som hjälper till att föra fram underkäken och hålla luftvägarna fria. Den görs av tandläkare och kan ge bra effekt både mot snarkning och OSA hos vissa patienter.
• CPAP (Continuous positive airway pressure): Vid behandling med CPAP sover patienten med en näsmask som via en slang är kopplad till en liten elektrisk kompressor. Den ger ett luftflöde som innebär att patienten hela tiden andas  mot ett visst övertryck. På det sättet blir lufttrycket inne i luftvägarna högre än lufttrycket i rummet, vilket förhindrar luftvägarna att  falla samman. När CPAP-behandling fungerar väl upplever många patienter en påtagligt förbättrad sömnkvalitet och känner sig piggare dagtid.
• Operation. Att ta bort förstorade tonsiller och polyper kan vara till hjälp. Det är mest effektivt för barn med sömnapné. Operation för att på olika sätt vidga luftvägarna kan vara av värde även för vuxna, i synnerhet vid felställningar eller missbildningar i käkar eller svalg, men det är sällan ett förstahandsalternativ.

Central Sömnapné CSA

En mindre vanlig typ av sömnapné är central sömnapné, CSA, som som innebär att det är fel på andningssignalen från hjärnan. Patienten får upprepade episoder av sämre lungventilation och därmed sämre luftgasutbyte. CSA kan förekomma hos patienter som också har obstruktiv sömnapné. Central sömnapné kan förekomma vid vistelse på extremt höga höjder, vid användning av vissa narkotiska medel och är mycket vanlig hos patienter med hjärtsvikt. Cheyne-Stokes-andning är ett typiskt andningsmönster hos patienter med CSA som har hjärtsvikt, njursvikt eller tidigare stroke. Cheyne-Stokes-andning kännetecknas av  att andningsrörelserna först ökar för att sedan minska successivt och övergå i en central apné utan bröstkorgsrörelser. CSA förkommer betydligt oftare hos män..

Symtomen vid CSA är de samma som vid OSA. Behandlingen är livsstilsförändring, i synnerhet viktnedgång och undvikande av läkemedel eller narkotika som påverkar andningen, samt användning av CPAP. Vissa patienter kan få en särskild övertrycksbehandlingsapparat, en så kallad ASV (adaptiv servo-ventilation). Denna bör dock inte användas hos patienter med  hjärtsvikt och nedsatt vänsterkammarfunktion.