Underbensfraktur

Underbenet och underbensfraktur

Underbenet består av två ben, skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula). Tibia är det kraftiga benet som man ser som en skarp kant på framsidan av underbenet. Fibula befinner sig på utsidan av underbenet och kan lätt kännas strax nedanför knäet. Båda dessa ben ingår i knäleden och fotleden. Både fibula och tibia är utsatta för frakturer i knäleden och i fotleden, dessa skador räknas dock inte som underbensfrakturer.

Fraktur i underbenet kan vara isolerade frakturer i fibula eller tibia, eller frakturer som omfattar båda dessa ben. Skadorna kan vara tvär-, sned-, spiral- eller krossfrakturer. Dessutom förekommer utmattningsfrakturer och frakturer som orsakas av annan bakomliggande sjukdom.

Skademekanismer

• Tvära och korta sneda frakturer orsakas av direkt våld eller inträffar vid benfrakturer i nivå med pjäxskaftet vid slalomolyckor.
• Spiralfrakturer uppstår oftast vid indirekt våld, som vid rotationsskada.
• En isolerad fraktur på fibula ses efter direkt skada mot underbenets utsida, eller vid kraftig vridvåld i fotleden.
• Krossfrakturer uppstår vid stora olyckor som till exempel trafikolyckor.
• En utmattningsfraktur kan uppstå vid långvarig monoton belastning.

Diagnos

Underbensfrakturer hos vuxna ses i stort sett bara efter stora skador, men barn kan få en fraktur även efter mindre skador. Små barn kan inte alltid berätta vad som har hänt, men man måste alltid undersöka om underbensfraktur kan föreligga hos barn som inte vill stödja på benet.

Typiska tecken på underbensfraktur är smärtor, svullnad, oförmåga att belasta benet, snedställning, förkortning samt instabilitet. Dessutom förekommer öppna frakturer med hudskador ibland vid en underbensfraktur. Vid underbensfrakturer finns det alltid en risk för tryckskador i huden ifall benbitar trycker mot huden.

Vid läkarundersökningen är det viktigt att kontrollera att det inte har uppstått skador på nerver och blodkärl. Underbensfrakturer kan också medföra betydande svullnad i underbenet, vilket kan hämma blodförsörjningen eller ge nervskador. Detta kan framkalla ett så kallat kompartmentsyndrom, som kan ge starka smärtor, domning ut i foten, oförmåga att aktivt röra på tårna och starka smärtor vid passiva rörelser av tårna (när muskler och senor sträcks). Vid läkarundersökningen är det också viktigt att försäkra sig om att det inte föreligger skada i fot- eller knäleden.

Röntgenundersökningen omfattar hela underbenet, knäet och fotleden. Röntgenbilden utvärderas för att avgöra om frakturen kan bli stabil utan operation. Cirka 90 procent av underbensfrakturer hos vuxna opereras. Bland barn kan fler frakturer behandlas i gips alltså utan operation.

Behandling

Målet med behandlingen är att få benfrakturerna tillfredsställande på plats, hålla det stabilt och förhindra senare komplikationer. Behandlingen utförs vanligtvis på sjukhus. Cirka 90 procent av underbensfrakturer hos vuxna opereras och cirka 10 procent kan behandlas utan operation, vanligtvis i gips. Hos barn kan man oftare behandla utan operation, med bara gips. Operation krävs vid större felställningar, instabil fraktur, vid öppna frakturer med stora mjukdelsskador, vid krossfrakturer och vid fraktur inne i leden.

Icke-kirurgisk behandling

Frakturen sätts på plats. Ibland behöver det göras i narkos. Därefter läggs det på ett högt gips från låret till tårna med lätt böjt knä och med 90 graders vinkel i fotleden. Vid mjukdelsskador sluts inte gipset förrän mjukdelarna har läkt. Man gör eventuellt en kil i gipset för att korrigera vinkelfelställningar. Behandlingen är gips i tre månader beroende på frakturens stabilitet. Barn gipsas kortare tid. De första sex veckorna används helbensgips från högt på låret ner till tårna. Efter sex veckor när frakturen är stabil nog för att tåla viktbelastning byts till ett underbensgips. I vissa fall kan istället en ortos (ett slags stödbandage) användas. Frakturen kontrolleras med röntgen efter en till två veckor och sedan var fjärde till sjätte vecka tills skadan är läkt.

Kontroll görs med röntgen en vecka och två veckor efter skadan, vid gipsbyte och vid avgipsning. Kontaktidrotter får inte utövas förrän tidigast tre månader efter avgipsning.

Kirurgisk behandling

Cirka 90 procent av underbensfrakturer hos vuxna opereras. Vid en öppen underbensfraktur måste såren behandlas. Små sår rengörs och sys ihop. Större sår kan täckas med olika former av transplantat. Kirurgisk behandling utförs vid större öppna och komplicerade frakturer, vid krossfrakturer och instabila frakturer, eller om felställning uppstår vid gipsbehandling. Den vanligaste metoden som används vid kirurgisk behandling av underbensfrakturer är märgspikning, det förekommer dock även fixation med platta och skruvar respektive utvändig fixation (så kallad externfixation). I multitraumasammanhang, vid högenergiskador, stora sårskador och eller omfattande mjukdelsskador, utförs oftare utvändig fixation. Uppföljning och kontroller avgörs separat i varje enskilt fall.

Komplikationer och prognos

Kärlskador kan ge störd blodförsörjning och varaktiga sen- och muskelskador. Blodpropp i underbenet kan uppstå. Infektion i benet (osteomyelit) förekommer särskilt vid öppna frakturer (genom huden). Nervskador kan också inträffa. Fördröjd läkning och utebliven läkning (pseudartros) kan ses både efter icke-kirurgisk och kirurgisk behandling. I övrigt beror prognosen på typen av fraktur och behandling.