Löparknä

Vad är löparknä?

På utsidan av låret går det en stor och kraftig bindvävshinna från höftkammen och ned till övre/yttre sidan av benet. Denna bindvävshinna kallas tractus iliotibialis eller iliotibialbandet. Nederst på yttersidan av lårbenet finns det en slemsäck strax under iliotibialbandet. Vid långvarig löpning, cykling, längdskidåkning och gång kan det bli mycket friktion mellan iliotibialbandet och lårbenet – det vill säga att bandet gnids mot den utbuktande delen av benet på yttersidan av lårbenet, den så kallade "femurkondylen", vilket kan leda till att slemsäcken blir inflammerad. En sådan här inflammation kallas långdistansknä eller bara löparknä – på fackspråk iliotibialbandsyndrom.

Tillståndet drabbar både motionärer och elitlöpare. Det är särskilt vanligt hos långdistans- och maratonlöpare, men inte heller ovanligt bland cyklister och längdskidåkare. Det anges att 2–25 % av aktiva idrottsutövare i nämnda idrotter drabbas av dessa besvär.

Symtom

Typfallet är smärtor på utsidan av knäet. I början är smärtorna diffusa, det är ofta svårt för personen att ange smärtans exakta lokalisering. Efter hand blir smärtan skarpare och avgränsad samt lokaliserad till benutskotten på utsidan av knäet. Smärtorna uppstår efter en kort tids löpning och vila ger övergående lindring. Smärtorna är ofta mest framträdande vid löpning i nedåtlut eller på plan mark. Löpning i uppförsbacke ger mindre smärta. Smärtorna börjar allt tidigare i takt med att inflammationen ökar.

Orsak

Tillståndet beror, som nämnts tidigare, på att iliotibialbandet gnids mot femurkondylen i samband med upprepade böjningar och sträckningar i knäet. Speciella riskfaktorer är löpning på sluttande underlag. Detta ökar iliotibialbandets anspänning och därmed ökar även friktionen. Så kallad överpronationsställning i foten, när foten lutar inåt, ökar också friktionen mellan lårbenet och iliotibialbandet. Överpronation innebär att man springer på insidan av fotbladet, alltså med den inre fotranden längre ned än normalt.

Diagnos

Diagnosen ställs mot bakgrund av sjukdomshistoria och en fysisk undersökning. Inspektion av fot-/knäställning under löpning på löpband ger ytterligare information om skademekanismen. Det är sällan nödvändigt med bildundersökning.

Om det blir nödvändigt med bildundersökning, så visar magnetröntgenbilder att nedre delen av iliotibialbandet är förtjockat och att slemsäcken inflammeras och fylls med vätska.

Behandling

Målet med behandlingen är att lindra obehaget, dämpa inflammationen och förebygga framtida besvär. Egenbehandling är viktigt och består av avlastning, löpning i plan terräng och eventuellt ändring av gång- och löpmönster. Cyklister kan behöva justera sadelhöjden något nedåt så att man undviker att sträcka ut knäna helt vid cykling.

Läkemedel används ofta som komplement. Inflammationsdämpande läkemedel, så kallade NSAID-preparat, kan ha god effekt. Kortisoninjektioner kan i vissa fall vara till hjälp och används ofta i kombination med ultraljudsbehandling eller annan elektroterapi. Även fysioterapi kan vara användbart i form av massage, övningar och stretching.

I sällsynta fall då man inte når målet med hjälp av vanlig behandling kan operation bli nödvändigt. Över 80 % av dem som opereras får ett gott resultat.

Förslag till träningsprogram

1. Börja med avlastning. Undvik de aktiviteter som leder till smärta. Prova eventuellt simning.
2. I takt med att tillståndet förbättras kan man börja med stretchövningar. Stretcha utsidan av benet och höftböjarna.
3. När man kan stretcha utan smärta kan man börja med styrketräning. Var särskilt noga med att stärka gluteus medius. Man gör det genom att stå med det "dåliga" benet på en 5–10 cm hög upphöjning med låst knä. Sänk ned det "friska" benet till marken. Lyft sedan upp det till samma nivå som det "dåliga" benet. Upprepa övningen flera gånger.
4. Löpning bör återupptas först när man kan genomföra styrkeövningarna utan smärta. Börja försiktigt och öka belastningen gradvis över tid.
5. De flesta blir bra inom 3–6 veckor om de följer ovanstående upplägg.

Prognos

Med behandling och aktiv vila är man vanligtvis tillbaka i full träning efter en–tre månader.