Höftfyseolys

Vad är höftfysiolys?

I de långa rörbenen i ben och armar finns tillväxtzoner eller tillväxtskivor där skelettbenens längdtillväxt sker. På fackspråk kallas en tillväxtzon för fys. Dessa zoner finns nära ändstycket på rörbenen – det vill säga nära leden. Den delen av benet som sitter mellan leden och fysen kallas epifys. I höften finns en fys i anslutning till höftledskulan. Under puberteten kan en sjukdom uppstå i höftkulans tillväxtzon – så kallad höftfysiolys eller epifysiolys som det tidigare kallades. Fysen blir då försvagad och epifysen (höftkulan) börjar glida bakåt och nedåt. Situationen kan liknas vid en glasskula som glider av struten. Tillståndet måste korrigeras snabbt för att undvika livslånga höftbesvär.

Höftfyseolys är ett av de vanligaste höftproblemen hos barn i puberteten, men är ändå ett förhållandevis sällsynt tillstånd. Cirka 1–5 av 100 000 barn drabbas årligen. Det förekommer oftare hos pojkar än hos flickor (2,4:1). Hos pojkar förekommer fysiolys i åldern 8–16 år och hos flickor i åldern 9–14 år. I ett av fyra fall finns tillståndet i bägge höftlederna samtidigt. När tillståndet är ensidigt är risken 25–80 procent att det även utvecklas i den andra höften vid en senare tidpunkt. Överviktiga barn har ökad risk för sjukdomen.

Symtom

I de flesta fall utvecklas tillståndet gradvis över flera veckor. Obehag går successivt över i smärta. Lokalisation av smärtorna kan variera något, men vanligtvis klagar barnet/tonåringen över smärtor i höften, på insidan av låret och/eller i knät. Vissa har bara smärtor i knät, och då är det viktigt att läkaren ändå överväger höftsjukdom. Smärtorna förvärras vid belastning. Barnet/tonåringen börjar halta och rörligheten i höftleden minskar.

Orsak

Det finns troligtvis flera faktorer som kan ha betydelse vid utveckling av höftfyselys. Övervikt är en riskfaktor eftersom den ökade kroppsvikten bidrar till ökade mekaniska påfrestningar på tillväxtskivan. I vissa fall kan arvsanlag spela roll eftersom tillståndet förekommer i släkten i 5–7 % av fallen.

I de sällsynta fall där sjukdomen förekommer hos barn under tio år kan orsaken vara en underliggande rubbning i kroppens hormonomsättning. Dessa barn har oftare samtidiga förändringar i bägge höftlederna.

Diagnos

Höftfyseolys kan lätt förbises tidigt i förloppet. Därför är det viktigt att läkare och eventuellt föräldrar misstänker tillståndet hos barn i den aktuella åldersgruppen som börjar att halta och som klagar över smärtor i höften, ljumsken, låret eller knät.

Vid undersökning ligger barnet/tonåringen ofta med höften lite böjd och roterad utåt. Dessutom är förmågan att rotera höftleden inåt begränsad, likaså förmågan att böja höftleden uppåt och att röra den utåt sidan. 

I de fall då barnet/tonåringen klarar att stödja på benet, med eller utan kryckor, uppfattas tillståndet som stabilt. Om det gör så ont att det inte går att stödja på benet defineras tillståndet som instabilt. I cirka 90 procent av fallen är tillståndet stabilt, och för dessa är prognosen bättre.

Diagnosen bekräftas genom röntgenundersökning av höftleden. Man ser då hur toppen på höftkulan har glidit av en bit från resten av lårbenet.

Behandling

Målet med behandlingen är i första hand att stoppa fortsatt glidning av epifysen/höftledskulan.

Det görs genom att operera in en pinne/skruv genom de två delarna av ledhuvudet så att höftkulan fixeras mot resten av lårbenet. Operationen görs som regel via ett minimalt snitt på sidan av höften. Ofta spikas även den andra höften eftersom det annars är stor risk att även den börjar glida i framtiden. I vissa fall måste mer än en pinne sättas in. Barnet/tonåringen måste använda kryckor för att avlasta höften både före och efter ingreppet. För att minska risken för komplikation bör barnet/tonåringen avlasta den glidna höften med kryckor i sex veckor.

Prognos

Om diagnosen ställs innan glidningen blivit för stor är prognosen god. Höften blir då i det närmaste normal och barnet slipper framtida besvär. Om glidningen är stor innan den stoppas eller om det är en instabil glidning är risken för framtida besvär större.

På kort sikt kan flera komplikationer uppstå. Den allvarligaste är så kallad avaskulär nekros av ledhuvudet. Det innebär att blodförsörjningen till ledhuvudet försämras så att skelettvävnaden dör. Den här komplikationen uppträder hos upp till 60 procent av patienter med instabilt tillstånd, men är sällsynt hos dem med stabilt tillstånd. I sällsynta fall kan leden skadas av det operativa ingreppet. Om ledbrosket tar skada kan det leda till stelhet i leden och smärtor.

Vid större glidning blir anatomin och rörelseförmågan inte normal i höftleden. På längre sikt ökar det risken för höftledsartros.

Det är viktigt att barnet följs upp med regelbundna kontroller, bland annat med röntgen.

Återgång till idrottsaktiviteter bedöms i det enskilda fallet av ortopedläkare. Vid en lindrig eller måttlig glidning av stabil typ är de flesta barn och ungdomar dock tillbaka i skolidrotten efter tre månader.