Rökning sedan tonåren resulterade i KOL

Det var i början av 90-talet som Gunilla Dahl började misstänka att hälsan inte riktigt var så bra som den kunde, och borde vara.
– Då hade jag rökt i nästan 30 år och plötsligt gjorde min dåliga kondition sig påmind betydligt mer än tidigare. Men precis som så många andra skyllde jag det på att jag inte hade tid att träna plus att jag ju började bli uppåt åren. Men efter ytterligare fem/sex år började jag erkänna för mig själv att det inte längre var hållbart. Jag orkade till exempel inte längre springa till tåget och då insåg jag att det var dags att uppsöka läkare.

Efter att ha fått kämpa sig till en läkarundersökning fick Gunilla i mitten på 90-talet konstaterat av läkaren att hennes lungfunktion var nedsatt. Och efter en lungröntgen var diagnosen ett faktum, hon hade KOL.

”Jag sköt problemet framför mig”

Idag är Gunilla Dahl 66 år och rökfri sedan drygt två år tillbaka. Hon berättar för Netdoktor att trots att diagnosen KOL damp ned i knäet på henne för drygt 15 år sedan valde hon att skjuta undan vad det egentligen innebar.
– Jag tror att de flesta agerar olika när man får ett besked som man inte vill ha. En del blir rädda och en del skjuter bara problemet framför sig, och jag är en av dem som inte riktigt ville se sanningen i vitögat. Så, utan att tänka något mer på vad diagnosen innebar fortsatte jag att röka, berättar Gunilla Dahl.&nbsp

Åren gick och Gunilla blev allt sämre. Till slut blev hon så pass dålig att hon hade svårt att lägga sig ned på grund av svårigheter med att andas och enkla ansträngningar som att gå upp för en trappa blev övermäktiga.
– Jag uppsökte återigen vården och fick då en remiss till KOL-skolan på Karolinska universitetssjukhuset. Här hade jag både teori och träning och lärde mig väldigt mycket under denna tid. Bland annat vikten av att äta rätt kost och att hålla igång med träningen.

Sjukdom ledde till att Gunilla slutade röka

Lungemfysem och KOL var dock inget främmande fenomen för Gunilla eftersom hennes pappa gick bort för ett antal år sedan som en följd av sjukdomen. Men trots all hennes kunskap om vad som är rätt och fel och hur man bör leva och ändra sina vanor då man får diagnosen KOL lyckades hon aldrig riktigt få bukt med rökandet.
– Det dröjde ända fram till år 2007 innan jag verkligen slutade röka. Under alla dessa år har jag försökt sluta röka med alla möjliga metoder men det har aldrig gått. Och i ärlighetens namn tror jag någonstans att det kanske beror på att jag egentligen inte ville. Men så en dag blev jag sjuk och fick jätteont i halsen, till och med så ont att jag faktiskt inte kunde röka. Denna sjuka höll i sig i ungefär två veckor och när jag sedan var frisk igen var det som att röksuget var borta. Och sedan den dagen har jag inte rört en cigarett, berättar Gunilla Dahl som samtidigt medger att det stundtals var jobbigt.&nbsp

– Visst var det en del besvärliga stunder, men så är det väl när man slutar med något som man varit beroende av i mer än 50 år. Det som jag tyckte var jobbigast var att det kändes så tråkigt. På något sätt var det som att jag miste min bästa vän.

Vägrar känna skam

Det är inte helt ovanligt att personer som får diagnosen KOL känner en skam och ångest över att ha själva ha orsakat sjukdomen men det är något som Gunilla Dahl vägrar att ta på sig.
– Jag har i princip bestämt mig för att inte skämmas. Visst, det var ju korkat att jag har rökt under så pass många år som jag gjort men någon skam tänker jag inte känna. Det skulle inte leda till något gott, utan det skulle bara göra att jag känner mig dålig och det finns det ingen poäng med. Istället försöker jag leva i nuet och ta dagarna som de kommer.

Men samtidigt påpekar hon att det kan vara viktigt att faktiskt ge sig själv tillåtelse att tycka lite synd om sig själv emellanåt.
– Jag tror det är viktigt att man får sörja lite, och faktiskt tycka att det är mest synd om mig i hela världen. Men för den skull inte deppa ihop totalt utan bara erkänna för sig själv att det är en viss sorg man bär på. Sen får man försöka göra det bästa av vardagen i alla fall.

Hur ser du på din framtid?

– Eftersom jag har den sjukdom som jag har vet jag ju vad som kommer att hända. Min pappa dog när han var 70 år gammal i KOL, så händer ingenting dramatiskt så kommer jag ju dö i detta. Men jag är varken orolig eller rädd. Jag är en optimist och försöker ta vara på livet så gott jag bara kan. Jag tar mina mediciner, styrketränar regelbundet, jag försöker att inte känna någon skam och viktigast av allt så försöker jag ha roligt, avslutar Gunilla Dahl.