”Det enda jag inte klarar nu är att stå på händer på gympan”

Göran Sellberg upptäckte att något var fel när han började närma sig 50-årsåldern och inte kunde sträcka ut fingrarna och greppa runt bägarna på kemilektionernas laborationer. 

– Sedan blev det successivt sämre, det började i vänsterhanden. Långfinger, ringfinger och lillfinger kroknade och jag fick svårt att greppa saker, jag kände mig fumlig. Till slut hade jag svårt att trä på mig handskar och tvätta ansiktet, säger Göran.

Först hamnade han hos en läkare som var först var helt fel ute men som skickade remiss till en ortoped och handkirurg. Han konstaterade att Göran hade Dupuytrens kontraktur som också kallas krokigt finger och vikingasjukan. Det här var 15 år sedan och då behandlades krokigt finger genom operation.

– Operationen gav visserligen bra resultat, fingrarna rätades ut och jag kunde greppa saker igen. Men jag blev sjukskriven i tre månader och det var jobbigt med så lång återhämtningsperiod. Jag saknade mitt arbete och tyckte tiden efter operationen kändes tung.

Andra handen också 

Göran började få samma problem i högerhanden och hans läkare konstaterade krokigt finger även här men berättade att nu fanns en ny behandlingsmetod, injektion istället för operation. 

– Jag beslöt mig för att testa den här nya behandlingsmetoden. Här tror jag det var tur att min läkare var så skicklig på att sätta sprutan rätt. Själva ingreppet gjorde ganska ont, först blev jag injicerad och sedan knäcktes fingrarna ut.  Nu tror jag att det finns bedövning just för de momenten, säger Göran. 
Efter själva ingreppet upplevde han stor skillnad jämfört med operationen, den här gången var han bara sjukskriven i ett par dagar. Fingrarna rätades ut direkt efter injektionen, han var snabbt igång och kunde jobba och greppa saker efteråt. 

– Nu så här en tid efteråt börjar jag få problem med fingrarna där jag fick injektion igen.  Så operationsresultatet kanske räckte längre men å andra sidan är det ju nu bara att göra en ny injektion och med tanke på den snabba återhämtningsperioden väljer jag hellre det.  

Så även om det idag inte är 100 procent bra med de krokiga fingrarna tycker Göran att det livet är nästan perfekt, han kan jobba som vanligt och han tränar aktivt på fritiden. 

– Det enda jag möjligtvis inte klarar nu är att stå på händer på gympan. Att kunna sträcka ut fingrarna maximalt. Så då står jag på knytnävarna istället, säger Göran glatt.