Vilka undersökningar kan göras för att påvisa benskörhet?
Vid en bentäthetsmätning mäter man tätheten av benmineraler, särskilt kalcium, i skelettet. Den vanligaste metoden är så kallad DXA.
De flesta får diagnosen benskörhet först efter att de har haft en eller flera frakturer. I Sverige är det inte rekommenderat att utreda för benskörhet som en del av allmän hälsoundersökning, och inte heller att genomföra screeningprogram bland befolkningen. För patienter som har många riskfaktorer för att få tillståndet kan det dock vara aktuellt med vissa undersökningar.
Misstanken om benskörhet dyker oftast upp när en person, särskilt kvinnor över 60 år, drabbas av frakturer efter små fall eller stötar. Detta kallas för lågenergifrakturer. Ett normalt, starkt skelett ska kunna tåla sådana stötar.
När det finns misstanke om benskörhet, samt hos personer som löper särskilt stor risk för att drabbas, finns det flera olika undersökningar som kan göras.
Blodprover
Det finns inga blodprover som säkert kan fastställa om man har benskörhet. Trots det är det ofta aktuellt att ta prover för att utesluta eller påvisa bakomliggande sjukdomar som orsak till benskörhet. Aktuella prover är hemoglobin (blodvärde), sänka, kalcium, fosfat, järn, leverprover, njurprover, D-vitamin, ämnesomsättnings- och bisköldkörtelhormoner, samt eventuellt könshormoner.
Röntgenundersökningar
Röntgenbilder är inte heller särskilt användbara för att påvisa benskörhet eller bedöma bentätheten. Metoden är dock förstahandsvalet när det finns misstanke om fraktur. Sådana misstankar kan uppstå vid ryggsmärtor och felställningar i ryggen, vid längdförlust eller vid smärtor och svullnad på andra ställen i kroppen.
För det mesta räcker det med en vanlig röntgenundersökning. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt med datortomografi eller magnetkameraundersökning.
Kunskapsbrev om myelom (benmärgscancer)
Få tolv kostnadsfria kunskapsbrev om myelom via e-post. Här kommer du att få information om olika behandlingsalternativ, nya forskningsrön och rättigheterna som patient.
Bentäthetsmätningar
Vid en bentäthetsmätning mäter man tätheten av benmineraler, särskilt kalcium, i skelettet. Olika röntgentekniker används vid mätningen. Den vanligaste metoden är så kallad DXA (dual-energy x-ray absorptiometry) med mätning av bentätheten i höfter och ländrygg. Resultaten anges oftast som T-score (avvikelsen från unga vuxnas bentäthet). Det uppmätta värdet jämförs med ett genomsnittlig toppvärde för samma kön och anges som statistisk standardavvikelse. Maxvärdet för bentäthet uppnås vanligen runt 30 års ålder. En T-score som är lika med eller mindre än -2,5 definieras som benskörhet. Om personen dessutom har en så kallad lågenergifraktur kallas tillståndet etablerad benskörhet (osteoporos).
DXA är den undersökning som säkrast kan fastställa om det föreligger benskörhet eller inte. Bentäthetsmätning är avgörande för att bedöma sannolikheten för senare frakturer och för att bedöma eventuellt behov av läkemedelsbehandling. I Sverige är de flesta läkemedel för att förebygga och behandla osteoporos subventionerade. Men det finns vissa inskränkningar, exempelvis har en del preparat indikation endast för behandling av kvinnor.
Bentätheten kan också mätas genom så kallad kvantitativ ultraljudsundersökning av hälbenet. Metoden används mer sällan och det finns inga klart definierade gränser för vilka värden som är onormala. Kvantitativ datortomografiundersökning är också ett alternativ som används i viss utsträckning när DXA-mätutrustning inte finns tillgänglig.
