Benskörhet, osteoporos

Vad är benskörhet?

Benskörhet (osteoporos) är ett tillstånd med minskad benmassa och förändrad struktur i benvävnaden. Vid benskörhet är risken för lågenergifrakturer (osteoporosfrakturer) ökad, exempelvis kotkompressioner eller frakturer efter fall i samma plan. 

I Sverige inträffar varje år cirka 124 000 osteoporosfrakturer och fem till sex procent av befolkningen uppskattas ha osteoporos. Det är betydligt vanligare bland kvinnor och bland äldre personer. 

Symtom

Benskörhet ger sällan några symtom utan upptäcks ofta först i samband med en fraktur. Osteoporosfrakturer kan inträffa efter obetydlig påfrestning. Vanliga ställen är ryggen (kotkompressionsfraktur), handled, överarm och höft.

Orsak

Normalt åldrande

Två huvudtyper av celler sköter den kontinuerliga ombyggnaden av skelettet; osteoblaster som bildar ben och osteoklaster som bryter ner ben. Hos barn är uppbyggnaden och nybildningen av ben större än nedbrytningen, med resultat att benmassan ökar. I 20–30-årsåldern är benmassan på topp och håller sig sedan stabil i 10–20 år. Från 40-årsåldern minskar benmassan långsamt kontinuerligt. Hos kvinnor ökar hastigheten på förlusten av benmassa efter klimakteriet då nivån av det kvinnliga könshormonet har minskat.

Det är alltså en naturlig process att skelettet blir tunnare och skörare med åldern. Hos vissa går dock nedbrytningen snabbare än normalt. 

Bakomliggande orsaker

Personer som är smala och har späd benstomme, som sällan ägnar sig åt fysisk aktivitet, som röker och som har brist på vitamin D har ökad risk att drabbas av osteoporos.

Flera olika sjukdomar är kopplade till ökad risk för osteoporos, exempelvis kronisk njursvikt och KOL.

Läkemedel som kan leda till osteoporos är bland annat systemisk kortisonbehandling, det vill säga kortison som tas genom munnen eller som spruta, samt antihormonell behandling vid bröst- eller prostatacancer. 

Diagnos

Ofta upptäcks benskörhet först när man har fått en lågenergifraktur. Då brukar en röntgenundersökning som kallas bentäthetsmätning göras. Vid vissa lågenergifrakturer behöver inte bentäthetsmätning göras; det är ändå tydligt att det finns osteoporos. Blodprover brukar tas för att se om det finns någon bakomliggande orsak till benskörhet och för att bedöma exempelvis njurfunktion som har betydelse för val av behandling.  

Behandling

Behandlingen består av både egenbehandling och läkemedel som stärker skelettet samt åtgärder som minskar risken för fall. Vid benskörhet som orsakas av bakomliggande sjukdom inriktas behandlingen också på den aktuella sjukdomen.

Egenbehandling

Det finns stora möjligheter att bevara sin bentäthet genom att röra på sig, vistas utomhus och äta en allsidig kost. Särskilt viktigt är det att ha ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin. Den vanligaste orsaken till D-vitaminbrist är dock inte bristande intag i kosten utan för liten solexposition. Rökning och högt alkoholintag bör undvikas för att motverka benskörhet och fall.

Träning av styrka, balans och kondition kan minska risken för frakturer vid benskörhet. Ibland kan man få hjälp av en fysioterapeut för att få ett anpassat träningsprogram.

Förebygga fall och höftskydd

Åtgärder för att förebygga fall samt eventuellt höftskydd kan vara till hjälp hos personer med benskörhet som har lätt för att ramla.

Fallförebyggande åtgärder kan exempelvis vara att ha bra skor, ta bort mattor, se till att ha ledstänger att ta tag i och ha god belysning. Om man har hund bör man undvika hundpromenader om man riskerar att ramla när hunden rycker i kopplet. Vissa kan behöva gånghjälpmedel som käpp eller rullator.

Man kan ibland få rullator och även höftskydd utskrivet av fysioterapeut eller arbetsterapeut. De finns också att köpa själv i hjälpmedelsbutiker.

Läkemedelsbehandling

Om frakturrisken bedöms som hög sätts skelettstärkande läkemedel in.

Bisfosfonat

Den rekommenderade läkemedelsbehandlingen för de flesta med benskörhet är bisfosfonat. Bisfosfonat hämmar nedbrytningen av benvävnad och ökar därmed bentätheten. 

Regler vid intag av bisfosfonat i tablettform:

• Tabletten tas med enbart vatten på morgonen minst en timme före frukost och inte tillsammans med andra läkemedel, annars kan upptaget försämras betydligt. Även kaffe och te försämrar upptaget.
• Inom de närmaste timmarna efter intag av bisfosfonat ska inte kalciumtillskott, kalciumrik dryck eller föda intas eftersom det blockerar upptaget. Om man har den variant av bisosfonat som bara tas en gång i veckan, kan man hoppa över intag av eventuellt kalciumtillskott den dag i veckan som man tar bisfosfonat.
• Man måste sitta upprätt när man sväljer tabletten för att undvika att den blir liggande i matstrupen och irriterar slemhinnan. 

Bisfosfonat kan också ges som infusion, direkt i blodbanan, och behöver då bara ges en gång per år. 

Bisfosfonat brukar ges under tre till fem år. Därefter har det inte lika mycket effekt. Ibland sätts bisfosfonat in igen efter några års uppehåll, om det är fortsatt hög risk för frakturer. 

Denosumab

Denosumab är ett alternativ till bisfosfonat. Det ges bland annat till personer som inte kan ta bisfosfonat på grund av sänkt njurfunktion. Denosumab skyddar mot höftfrakturer och kotkompressioner genom hämning av nedbrytningen av benvävnad. Läkemedlet ges i spruta var sjätte månad, och behandlingen är livslång.

Teriparatid och romosozumab

Vid mycket hög risk för frakturer vid osteoporos finns läkemedel som stimulerar bennybildning (till skillnad från bisfosfonat och denosumab som enbart minskar nedbrytningen av ben). Dessa läkemedel skrivs ut av specialistläkare inom osteoporos.

Det finns två läkemedel på marknaden. Teriparatid ges som en daglig spruta under ett och ett halvt till två år. Romosozumab ges som två sprutor dagligen under ett års tid. Efter behandling med teriparatid eller romosozumab får man bisfosfonat eller denosumab, så kallad sekventiell behandling, för att bibehålla effekten och frakturskyddet.

Kalcium och D-vitamin

Tilläggsbehandling med kalcium och D-vitamin ges vid behov. Vitamin D i kombination med kalcium minskar risken för frakturer hos framför allt sköra äldre med otillräckliga D-vitaminnivåer och lågt kalciumintag. Vitamin D utan tillägg av kalcium har ingen sådan visad effekt.

Prognos

Osteoporosfrakturer kan leda till efterföljande kroniska smärtor, funktionsnedsättning och försämrad livskvalitet.

För att undvika frakturer är det viktigt med bra egenbehandling och fallförebyggande åtgärder som beskrivs ovan. Om man har fått läkemedel ordinerat mot benskörhet är det också viktigt att man tar den och inte slutar ta medicinen i förtid.