Benskörhet – orsaker

Hur är skelettet uppbyggt?

Skelettet har många viktiga funktioner. Det fungerar som ett ”stativ” för alla mjukdelar och organ, så att kroppens vävnad hålls på plats. Muskler och senor är fästa vid benstommen så att vi kan röra oss så som vi behöver. Sårbara inre organ som till exempel hjärta, lungor och hjärna skyddas av skelettet mot stötar och tryck. Inuti de så kallade rörbenen produceras röda och vita blodkroppar. Dessutom utgör benstommen ett viktigt lager för flera kemiska substanser som är nödvändiga i kroppen, däribland många mineraler.

Den viktigaste strukturen i benvävnaden är ett mjukt men starkt protein som kallas kollagen. Långa kollagenfibrer sträcker sig igenom benvävnaden och ger styrka och struktur. De ser också till att benen har en viss rörlighet, det vill säga att de kan böjas en aning. Detta gör att de tål mycket större belastningar utan att brytas av. Mellan kollagenfibrerna finns en rad andra kemiska substanser, bland annat kalciumföreningar.

Benvävnaden innehåller också olika typer av celler. Vissa av dem bygger upp ny benvävnad, medan andra bryter ned benvävnaden. Skelettet är alltså ett levande organ där det hela tiden pågår tusentals kemiska processer, där celler delar sig och dör och där benvävnad byggs upp och bryts ned.

Det finns en kontinuerlig balans mellan uppbyggnad och nedbrytning av benvävnaden. Denna process kallas remodellering. Hos barn är uppbyggnaden och nybildningen större än nedbrytningen, med resultat att benmassan ökar. I 20–30-årsåldern är benmassan på topp och håller sig sedan stabil i 10–20 år. Från 40-årsåldern minskar den med 0,5–1 % per år.

Det är alltså en naturlig process att benen blir tunnare och skörare med åldern. Hos vissa går dock nedbrytningen snabbare än normalt. Resultatet kan bli benskörhet (osteoporos), ett tillstånd där benmassan är väsentligt reducerad i förhållande till normalvärdet.

Varför uppstår benskörhet?

Det kan finnas många orsaker till benskörhet. Man skiljer vanligen mellan benskörhet utan bakomliggande sjukdom (primär osteoporos) och benskörhet med bakomliggande sjukdom (sekundär osteoporos).

Primär osteoporos

Detta är den vanligaste varianten, och den orsakas av normala processer i kroppen. Ibland skiljer man mellan primär osteoporos typ 1 och 2.

Typ 1 kallas också postmenopausal benskörhet. Detta är den vanligaste varianten hos kvinnor mellan 55 och 80 år som får frakturer på ryggkotorna eller handlederna, och den orsakas av den kraftiga minskning av det kvinnliga könshormonet östrogen som inträffar i övergångsåldern. När produktionen av östrogen förloras vid menopausen kan förlusten av benmassa bli mer än 5 % årligen de första åren. Resultatet blir en snabb försvagning av skelettet, och benskörhet uppstår hos vissa.

Män har i allmänhet kraftigare benstomme än kvinnor och har därför en större ”reservkapacitet” när de blir äldre. Dessutom bibehålls produktionen av det manliga könshormonet testosteron fram till hög ålder. Män har därmed ett bättre skydd mot benskörhet än kvinnor, och det är sällsynt att män drabbas före 70–80-årsåldern. Denna variant kallas typ 2-osteoporos och orsakas av den åldersbetingade förlusten av benmassa. Typ 2 kan drabba personer av båda könen och visar sig bland annat som lårbenshalsfraktur hos 70–90-åringar.

En sällsynt variant av primär osteoporos kallas idiopatisk osteoporos. Denna form av sjukdomen kan drabba personer av båda könen i relativt låg ålder. Man känner inte till orsaken till att den uppstår.

Sekundär osteoporos

Sekundär osteoporos beror på underliggande sjukdom eller användning av läkemedel som gör att nedbrytningen av benvävnad går snabbare än nybildningen.

Det är särskilt sjukdomar som påverkar balansen av könshormoner och hormoner från sköldkörteln och binjurarna som kan leda till benskörhet. Exempel på sådana sjukdomar är överfungerande sköldkörtel, överfungerande bisköldkörtlar, överproduktion av kortison i binjurarna och nedsatt produktion av könshormoner.

Tillstånd som påverkar balansen av mineraler (särskilt kalcium) och D-vitamin kan också ge osteoporos. Exempel är mag- och tarmsjukdomar som ger onormalt lågt upptag av näringsämnen (malabsorption, till exempel glutenintolerans och inflammatoriska tarmsjukdomar), samt leversjukdom. Njursvikt, reumatiska sjukdomar (till exempel reumatoid artrit och ankyloserande spondylit), benmärgssjukdomar och ätstörningar i ungdomen är andra exempel.

Det finns flera läkemedel som kan ge benskörhet. Långvarig användning av kortisontabletter är en vanlig orsak. Kortisonbehandling ges bland annat mot reumatiska sjukdomar och andra inflammatoriska tillstånd. Även tillförsel av sköldkörtelhormon i höga doser kan ge benskörhet. Detsamma gäller vissa läkemedel som används mot epilepsi, vissa cellgifter (cytostatika) och långvarig användning av heparin.