Genital herpesinfektion

Vad är genital herpesinfektion?

Genital herpes är en mycket smittsam virusinfektion i underlivet med herpes simplex-virus (HSV). Man skiljer mellan två olika typer av virus: herpes simplex typ 1, HSV-1, och herpes simplex typ 2, HSV-2.

Förekomsten av herpes simplex verkar öka, såväl av HSV-1 som HSV-2. Man har funnit att cirka en tredjedel av alla 30-åringar är smittade med HSV-2. HSV-1 är ännu vanligare och mer än fyra av fem personer bär på detta virus. De flesta av dessa är smittade på läpparna eller i munslemhinnan.

Det första utbrottet (primärinfektionen) kommer oftast ett par dagar till ett par veckor efter smittotillfället. Hos de flesta förlöper detta utan besvär, men det första utbrottet kan hos andra personer vara mycket besvärande med bland annat svullnad och och smärtsamma blåsor. 

Många, men inte alla, får återkommande herpesutbrott. De följande utbrotten (skoven) är mildare än primärinfektionen och ger färre blåsor och sår, oftast föreligger då inga allmänsymtom.

Det har de senaste decennierna blivit allt vanligare med HSV-1 infektion vid förstagångsherpes i underlivet (minst 50 % av de så kallade primärinfektionerna i underlivet beror på HSV-1). Oftast är infektioner med HSV-1 något mildare och återkommer inte på samma sätt.

HSV-2 är praktiskt taget uteslutande sexuellt överfört medan HSV-1 överförs både sexuellt (oftast då genom oralsex) och på annat sätt. Bara omkring 20 % av de med HSV-2 vet att de om att de haft herpes genitalt. Ytterligare cirka 20 % har haft symtom från underlivet men inte fått någon specifik diagnos. 

Symtom

Det första utbrottet (primärinfektionen) kommer oftast ett par dagar till ett par veckor efter smittotillfället. Hos många (>50 %) förlöper detta utan symtom men det första utbrottet kan även vara mycket besvärande. Utan behandling går tillståndet över efter 2–4 veckor. Vanliga symtom på herpes i underlivet är:

• Allmän sjukdomskänsla
• Trötthet, huvudvärk och feber
• Ömhet vid beröring
• Rodnad hud
• Svullnad
• Sveda och smärta
• Smärtsamma blåsor och sår
• Att det kan göra ont att kissa

Eftersom nerverna i underlivet sitter ihop med nerverna i ljumskar och övre delen av låren kan man få symtom på herpes även på andra ställen:

• I urinröret
• Vid ändtarmsöppningen
• I och omkring slidan
• På penis eller pungen
• På skinkor och lår

Många, men inte alla, får återkommande herpesutbrott. De följande utbrotten (skoven) är dock betydligt mildare än primärinfektionen och vanligast året efter en primärinfektion. Merparten av de som smittas av herpes i underlivet får så lindriga symtom att de inte märker infektionen.

Orsak

Genital herpes smittar vid sexuell kontakt. HSV-2 smittar företrädesvis vid samlag eller annan kontakt med genital slemhinna eller hud mot någon annan slemhinna eller hud. HSV-2 brukar inte infektera några andra områden i kroppen. HSV-1 kan smitta exempelvis från mun till det genitala området, eftersom HSV-1 även kan finnas i munnens slemhinna men det kan också smitta från kön till kön.

Viruset vandrar upp längs nervbanor och lägger sig att vila i så kallade nervganglier. När viruset befinner sig i vilofasen märks inga symtom. Viruset kan dock vakna upp ur dvalan och vandra ner längs nerven och orsaka upprepade utbrott ofta på samma ställe. De senare utbrotten är som nämnts vanligtvis mildare än den första episoden.

Smittrisken är störst när man har utbrott men man kan smitta även då man inte har något utbrott, särskilt vid HSV-2. Det är därför möjligt att smitta någon utan att man är medveten om det, och smitta någon utan att veta om att man själv har infektionen. Kondom är ett bra skydd mot smitta men inte 100 %-igt.

Diagnos

Läkaren ställer diagnos baserat på de typiska symtom som föreligger med smärtsamma blåsor som följs av sår och slutligen skorpor.

Provtagning från blåsor eller sår bekräftar diagnosen, men måste inte utföras. Moderna tester mot herpes är väldigt känsliga och visar oftast rätt, men provet kan bli falskt negativt om det tas för sent i sjukdomsförloppet. Vid första utbrottet bör provet tas inom 5–6 dagar, vid senare utbrott inom 2–3 dagar för att man ska kunna få tillförlitliga resultat. 

Behandling

Det finns inga mediciner som botar sjukdomen men man kan ge virushämmande läkemedel. Dessa kan förkorta utbrotten eller göra de mildare. Oftast används valaciklovir eller aciklovir.  

Vid förstagångsinfektion rekommenderas det att försöka behandla så snabbt som möjligt efter att besvären märkts av för att få så bra effekt som möjligt av medicinen. Det går inte att bota själva infektionen men symtomen kan förbättras. Man vet inte riktigt hur sent man kan påbörja medicinen och fortfarande få god effekt, men inom tre dagar brukar vara rekommendationen. Vid en förstagångsinfektion ges dock behandling även om det gått fler dagar än så sedan debuten.

Vid ett recidivutbrott, det vill säga alla utbrott som inte är förstagångsutbrottet, kan man ge medicin vid behov. Om utbrotten sker sällan och är korta behövs egentligen inte mediciner ges då det inte ritkigt lönar sig. Är utbrotten besvärliga på något vis kan man dock ge läkemedel, men det måste ske inom 48 timmar för att det ska ha effekt. Helst ska man starta så tidigt som möjligt, redan när man känner av tecken på utbrott.

Hos några få blossar infektionen upp mycket frekvent. Sjukdomen upplevs då mycket besvärlig och gör det svårt att ha ett normalt sexualliv. I dessa fall kan man ge förebyggande behandling (suppressionsbehandling) under kortare eller längre tid, det vill säga att man ger en daglig dos av valaciklovir eller aciklovir. Man ska ge sådan behandling högst ett år i rad innan man bör göra ett försök att sätta ut medicinen. Får man två nya utbrott igen efter man satt ut medicin kan supressionsbehandlingen återupptas. 

Under utbrotten kan man lindra smärtan med lokalbedövningsmedel med till exempel lidokain som gel eller salva. Det är bra att försöka hålla såren rena genom att skölja, helst så skonsamt som möjligt med kroppstempererat vatten (mellan 32 och 37 grader är att reokmmendera för att det ska upplevas som kroppsnära temperatur). Man bör inte använda irriterande ämnen såsom tvål. 

Vid primärutbrott behöver många äta värktabletter för att mildra smärtan.

Hur stor är smittrisken?

Man är som mest smittsam under ett pågående utbrott, men det sker även så kallad tyst virusutsöndring: det vill säga man smittar även utan symtom, och utan att känna av det. Därför smittar många varandra utan att veta om att man själv ens bär på infektionen. Kondomen skyddar delvis men eftersom smittan kan ske via hud och slemhinna mot annan hud och slemhinna, och även potentiellt från mun till kön, räcker inte kondomskyddet alltid. 

Läkemedelsbehandling minskar smittrisken avsevärt men den tar inte bort risken helt. 

Sjukdomen är inte anmälningspliktig som andra sexuellt överförbara sjukdomar såsom klamydia är. Om man exempelvis har klamydia måste man informera en sexpartner om sin infektion, men vid en herpesinfektion finns inga regler ålagda en.

Prognos

Det tar oftast mindre än en vecka från att man har smittats till dess att man får symtom (om man får symtom) och det tar ofta två till fyra veckor innan primärutbrottet läker helt. Över 50 %  får nya utbrott men dessa är mindre besvärande och varar i cirka fem dagar till två veckor. 

Sjukdomen avtar vanligtvis i intensitet över tid. Vissa får bara ett utbrott medan sjukdomen hos andra är mer aktiv. Det första året efter smitta är det vanligt med flera nya utbrott. Symtomen brukar dock försvinna snabbare än vid första tillfället, oftast inom fem till tio dygn. Antalet utbrott brukar också lugna sig med tiden men kan dyka upp i samband med till exempel stress, trötthet, menstruation eller om man har nedsatt immunförsvar. 

Den som en gång har smittats av herpes har kvar viruset i kroppen resten av livet, även efter att besvären har försvunnit. 

Det finns dock inget som tyder på att sjukdomen är farlig på lång sikt. Det finns ingen ökad förekomst av cancer eller barnlöshet hos patienter med herpessmitta.

Herpes genitalis och graviditet

I en studie av gravida hade 33 % antikroppar mot HSV-2. För den som är gravid och får en infektion med herpesvirus gäller speciell uppmärksamhet då viruset kan smitta barnet under förlossningen. Detta kan medföra allvarlig sjukdom hos det nyfödda barnet. Denna risk är absolut störst om man blir smittad i slutet av graviditeten och får en så kallad primärinfektion.

Den som har en primärinfektion med genital herpes under graviditeten bör söka läkare så att man kan vidta en del åtgärder för att minimera risken för smittöverföring till barnet. beroende på när man får infektionen görs olika saker. 

Har man däremot känd genital herpes redan när man blir gravid så är risken liten för smittöverföring. Barnet får då bland annat antikroppar från modern under graviditeten.

Den som är gravid bör alltid berätta för läkare och barnmorska om man har känd genital herpes så att personalen vid förlossningen kan kontrollera att det just då inte finns några blåsor där barnet skall passera. Det kan i sådana sällsynta fall bli aktuellt med kejsarsnitt. För den som har en redan känd herpes med täta skov mot slutet av graviditeten kan det också bli aktuellt med förebyggande tablettbehandling inför förlossningen.

Om en gravid kvinnas partner har känd herpes genitalis men kvinnan inte har det, bör man informera vårdpersonal även om detta vid graviditetskontrollerna så att eventuella åtgärder kan vidtas i tid.