Det hemliga har blivit rumsrent
De var onekligen vansinnigt roliga att läsa. Småfnittrande kollade jag och bästisen K igenom alla kontaktannonserna i veckotidningarna då någon gång på 70-80 talet. Roligast var, så klart, de som anspelade det minsta lilla på ”vuxensnusk”.
Typ ”mysiga hemmakvällar, kramgo, någon att hålla i handen och en framtid tillsammans”. Och de klassiska raderna: : Ungdomlig man/kvinna, söker likasinnad för mysiga promenader och hemmakvällar. Svar till: Kanske vi?
Hur fantasilöst som helst men då, före internet och SMS-tiden, var det ganska vågat på något vis. Här var det någon som faktiskt gick ut med att vara singel och på jakt. En ensam person som inte hade kunnat fånga någon på vanligt sätt. Varken ögonblinkningar, tappad näsduk, vickande rumpa eller genom att bara vara en trevlig prick hade räckt för att slippa vara singel.
För 10-20 år sedan var det snudd på tabu. Herregud! Måste vara något fel på den människa som a-n-n-o-n-s-e-r-a-r efter kärlek. En slags ”left over” på äktenskapsmarknaden. Desperat och överbliven stod det stämplat i pannan. Tack och lov har det ändrats.
I dag har var och varannan träffats via nätet. Dejtingsajterna ploppar upp snabbare än man hinner klicka på send-tangenten. Människor lägger ut foton och personprofiler så det blir var mans egendom. I stället för att ragga på krogen och komma hemdragandes med en överberusad slusk, ”han såg ju så himla snygg ut där i dunklet”, så flirtas och nätdejtas det för glatta livet. Ledningarna glöder lika heta som känslorna som far genom kroppen.
Alla kan få en ärlig chans utan att direkt bli sågade eftersom du lär känna personen innan du du dömer efter utseendet.
Livet med hiv – Nytt avsnitt: ”Jag känner mig inte bekväm med att gå till vårdcentraler”
Två berättelser om att leva med hiv som ung. “Alice” och Gustav delar med sig av sina tankar om öppenhet, samhällets okunskap och den viktiga kampen mot stigmat. I samtalet deltar även Victor Westergren från Venhälsan i Stockholm.
Visst finns det människor som luras även på nätet, men de är troligtvis likadana IRL. Puckon finns det alltid. Överallt. Första mötet IRL är förstås jobbigt. För att inte tala om första telefonsamtalet. Tänk om snubben låter som Kalle Anka! Fel röst och det blir punktering direkt.
Men helt klart funkar det med tanke på alla happy stories man hör och läser om. Dejt, förlovning, hus, giftermål, barn och bil. Ungefär i den ordning.
Frågan är hur långt det kommer att gå? Kommer det en dag när vi inte ens behöver träffas utan sköter allt via nätet? En slags virtuell 3-D dejt där varken jordgubbskrämsfläcken på byxorna eller den dåliga andedräkten på morgonen märks. I stället för att hångla IRL myser du med en MrPerfect-robot som via 3-D blir nätdejten personifierad.
Det kanske inte ens behövs en riktig snubbe när jag tänker efter. Varför inte skapa en MrPerfect direkt? Så himla smidigt liksom. Snickra ihop en blandning av Clintan, Ernst Kirchsteiger, Bill Gates och Kevin Costner så borde jag ha få till en ganska schysst man.
Men också förbenat trist.
Tror jag behåller min verkliga man. Som jag träffade på, just det, nätet.
