Äktenskapskriserna efter fem till tio år

Vanligt är att parterna har för mycket att göra bägge två, så att de inte hinner med sitt äktenskap, eller så har de börjat bli uttråkade.

Ett äktenskap måste få näring och vårdas. Parterna kan ha det tråkigt, och äktenskapet går stilla men säkert. Men långtråkighet är inte bara en av äktenskapets värsta fiender, utan allas värsta och farligaste fiende.

Uttråkade kan ta drastiska beslut

Man kan skaffa barn eller skilja sig på grund av att man är uttråkad. Då händer det ju i alla fall något, kan man tycka. När man har tråkigt känns livet meningslöst, som en karusell som bara går runt och runt.

"Jag är trött på att alltid vara den som tar initiativet när något ska hända hemma hos oss. Min man föreslår aldrig något", är en mening som jag som samlevnadsrådgivare har hört många gånger. Eller "Min fru är alltid så trött. Hon vill helst bara vara hemma". Varför är frun så trött? Är hon sjuk? Har hon för mycket att göra? Eller är hon trött på sitt arbete? Det påverkar humöret, mannens toleranströskel blir låg, han blir lätt upprörd och så går det ut över familjemedlemmarna.

Det kan också vara tvärtom, att mannen inte fick den utbildning eller det arbete han gärna ville ha, och att han måste försöka acceptera att han inte nådde de mål som sattes upp för tio år sedan. Han försöker kanske göra sig duktig, tjäna mer pengar genom att arbeta extra, för att få sin dröm om eget hus uppfylld. Eller så kanske han utbildar sig kvällstid, vilket kan vara en stor belastning för både honom och resten av familjen, och kräver mycket överseende och tålamod från alla parter.

Han kan känna sig som den som ska tjäna pengarna, för att sedan bara punga ut med dem och känna sig främmande inför sin hustru och barnen. Hustrun har kanske helt övertagit hemmet och barnen, så att han känner sig som en gäst i sitt eget hem.

Andra har fått nästan allt det materiella man kunnat önska sig, och det gemensamma målet att skaffa sommarstuga eller båt finns inte kvar för att hålla ihop äktenskapet längre.

Till slut kan orsaken till äktenskapets död vara att bägge, eller bara den ena, känner sig fast i en roll och vanor som de inte vet hur de ska ändra på. Valet kan stå mellan att gå sin väg och hitta nya "roligare gränsövergångar", att fortsätta i äktenskapet och småbråka, eller att göra en insats tillsammans för att bygga upp äktenskapet igen.

Meningar som "Vi har det ganska bra, inte allt för roligt, men man kan väl inte kräva mer" eller "Det "riktiga" livet är inte något för sådana som oss". (Vad det riktiga livet är? Det som det berättas om i "Se och hör" och andra damtidningar?) "Kärlek, det är något romantiskt skitprat, det tror vi inte på alls".

Det är resignation och misströstan som lyser igenom de här meningarna, och som berättar att man lika gärna kan acceptera sitt öde, för "så är ju bara äktenskapet".

Barnet börjar i skolan

När barnet börjar i skolan tittar många föräldrar tillbaka på sitt liv och bestämmer sig för att börja om på nytt och få ut mer av sitt sociala liv.

När barnet börjar skolan eller andra stora förändringar i vardagen sker kan en inre oro över om man är god nog som förälder och ens barn kan klara av den stora omvälvning det innebär att komma ut i samhället, börja plåga en.

Hur kommer det gå med trafiken, klarar han av att cykla? Kommer han bli retad av sina klasskamrater? Man hör ju så mycket saker. Kommer han kunna lära sig att läsa? Han är väl inte ordblind? "Hade du förresten inte en kusin som var ordblind?" (Föräldrarnas försvarsmekanism sätter snabbt in, om de blir rädda för att deras barn inte ska kunna klara sig lika bra som de andra barnen. Det ärftliga är alltid en god ursäkt.)

Många föräldrar som jag har talat med har upplevt denna period som ett prov på deras uppfostran, och upplever med tungt hjärta, att de nu måste släppa barnen och låta dem påverkas av utomstående. "Min son kom hem", berättade en pappa "och sa, att det hans lärare berättade i skolan var klokare än det jag sa". "Jag kände att något gjorde ont inom mig, för jag hade ju tidigare alltid varit den som var klokast".

Samvete utvecklas i förskoleåldern

Den amerikanske psykoanalytikern Erik H. Erikson poängterar, att barn redan i förskoleåldern börjar utveckla ett samvete, det vill säga att de övertar de normer som föräldrarna har präglat dem med. Detta bidrar till att föräldrarna som fysiska personer blir mindre viktiga som beskyddare. Barnets eget samvete, eller "föräldrarna" inne i barnet, blir i stället en slags beskyddare mot världens många faror. Denna utveckling fortsätter, så barnets psykiska beroende av föräldrarna också minskar.

Det är svårt att plötsligt uttrycka sitt missnöje med arbets- eller rollfördelning med sin partner, om man inte har gjort det förut. Särskilt om man har tagit på sig rollen som den som gjuter olja på vågorna, för att få vardagen att fungera obesvärat, "för barnens skull".

Kanske har man haft så bråttom med att få allt att se ut som om det fungerar perfekt, och samtidigt haft så mycket att göra som förälder, att man har "glömt" varandra som man och hustru.

Föräldrarnas dåliga samvete blir ofta aktiverat, så de har ett konstant dåligt samvete för sina barn. De kan känna sig som en "dålig mor" eller en "otillräcklig far".

Men blir vi bättre föräldrar för att vi har skuldkänslor?

Jag tror inte att vi blir bättre föräldrar för att vi har skuldkänslor. Men å andra sidan är det sant, att det är vi föräldrar som har bildat familjen, och att vi inte alltid kan förneka att det är vårt fel om våra barn vantrivs.

Jag tror att alla föräldrar gärna vill ge sina barn ömhet, kärlek och erkännande, och att de vet att det är det barnen behöver. Dessa varma känslor kommer från det känslomässiga överskott, som vi behöver näring till från en annan vuxen människa som vi tycker om, och som tycker om oss. Därför måste vi hjälpa varandra med att "hålla värmen".

Det är nödvändigt att vara någon för varandra, om man ska vara bra föräldrar, annars blir känslorna för barnen ytliga. Man "låtsas", och det känner barnet. Det gör att det vantrivs och protesterar.

Vi kan inte lura våra barn med en glass eller en ny cykel, om det är ömhet och omsorg de behöver.

Julen borde till exempel vara en härlig semester, men istället för att vila ut och njuta av varandra känner många en plikt att delta i släktfester under alla juldagarna. Här kan det också vara en id&eacute att prioritera. Det är inte säkert att din respektive är lika nöjd med att umgås med dina föräldrar som du är. Kanske kunde ni dela på er. Något annat, som också skapar konflikter, är traditioner. Den ene vill ha en "ren" julgran, den andre en julgran med flaggor i. Eftersom det är en bagatell som kan förstöra den goda stämningen, se till att ni har diskuterat hur ni ska fira jul i år i god tid, och håll vad ni lovat varandra och barnen.Exempel: Ett gift par började bråka något fruktansvärt en jul, och det slutade med att hon sa: "Nu vill jag skilja mig, han är en hänsynslös person". Tre år i rad hade han pyntat julgranen efter sin smak: änglahår, silver- och guldkulor och glitter. I år skulle hon pynta julgranen med sina egna och barnens smällkarameller. Det hade de kommit överens om. Dagen före julafton, tog han med sig julgransfoten in i vardagsrummet, låste efter sig, och hon kunde höra hur han hasade runt därinne. "Jag kunde inte förstöra julafton för barnen, så jag sa inte något. På juldagen var det en snöstorm. Jag tog med mig hans träd och slängde ut det i snön, så att allt krimskrams ramlade av. Nu får det vara nog, nästa julafton vill jag fira för mig själv och med barnen."

De skilde sig aldrig, men det uppstod andra maktkamper som inte hade något med julpynt att göra. De hade varit gifta i sex år. Julen därpå fick jag ett kort med en vacker blandat pyntad gran, med både änglahår, flaggor och kulor.