Fråga: Jag har värk i kroppen och börjar bli förtvivlad, finns hjälp?

Hej, jag har under säkert 10 års tid haft difusa besvär i mest tå och fingerlederna, men även knä och armlederna. Har även tidvis höjd temperatur (upp till 38 grader) Mina fötter och fingrar sväller upp på mornarna, jag är rätt så stel då. Ibland blir jag så dålig att jag måste sjukskriva mig. Jag är högstadielärare i språk och är 49 år gammal, är 1,72 lång och väger 76 kg. Och så är jag kvinna. Jag för ett harmoniskt och lugnt liv tillsammans med min man och en son som studerar och trivs annars med min tillvaro. Jag älskar att röra mig i skogen, att simma och att åka skidor på vintern. Under alla dessa år har mina besvär inte kunnat avhålla mig från mina aktiviteter, men på senare tid blir jag lidande i flera veckor efter varje större ansträning. Cyklar jag, får jag fruktansvärd värk i händerna, lika när jag arbetar i trädgården, skalar potatis eller dyl. Jag har flera gånger sökt hjälp hos olika läkare, har gjort bl.a. en undersökning hos reumatologen, med negativt resultat. En läkare skyllde på psykosomatiska problem, en försökte med fibromyalgi medan den näste dementerade denna diagnos och åter en annan frågade mig, vad han skulle göra, efter att han hade tagit alla blodprov som han kunde komma på. Ytterligare en gav mig rådet att bli vegeterian, vilket jag nu är sedan ett år tillbaka. Någon lindring har jag inte märkt. Jag har även gått ner i vikt, äter Orudis, motionerar (vattengymnastik), går stavgång minst en gång i veckan och lider. Problemet är att när jag känner mig som sämst och sjukanmäler mig, blir det en diffus ursäkt, typ jag har feber, jag har värk i kroppen ....Osäkerheten gör mig antagligen sjukare än jag redan är. Får man en diagnos, så lär man sig kanske att leva med den, men att framstå som simulant är inte min grej. Men hur ska man då fortsätta att leva ett drägligt liv när man inte blir trodd, det ställs konstiga, misstänkta frågor (Å vad gjorde du i helgen???)? Just ja, vid mitt senaste möte med sjukvården, gällde det mitt onda knä och jag träffade en mycket trevlig och vettig läkare som gav mig remiss till ortopeden på en gång. Samt en röntgenundersökning som gav diagnosen måttlig artros. (Jag blev opererad i detta knä för 25 år sedan för, om jag minns rätt, condromalecia?!) I alla fall hade denna läkare läst min journal och nämnde, innan vi skiljdes åt, att det finns ju faktiskt en reumatisk sjukdom som ännu inte kan påvisas genom blodprov etc., men att man inom kort skulle lyckas även med det. Tyvärr var jag lite förvirrad och det var dåligt om tid och jag frågade inte läkaren vad han menade. Vad ska jag göra? Vart ska jag vända mig för att äntligen få någon hjälp. Som det verkar nu så känns det som om jag är besvärlig för sjukvården, eftersom man inte hittar någon "bilderboksdiagnos". Efter varje läkarbesök med axelryckningar och lycka-till-önskningar ökar min misstanke om den totala inkompetensen inom läkarkåren. Ingen tar ansvar för att se till att man får en lindring. Det är inte så att man t.ex. får en återbesökstid, ja, det är t.o.m. så att när man har sagt hej då, då är det så, alltså inte på återseende. Nästa gång man ber om en tid så är det en ny läkare och hela processen dras igång på nytt. Det är inte bara oansvarigt, det är rent ineffektivt och grymt. Om detta brev blev aningen utförligt så beror det nog på min totala frustration. Vem lyssnar på en och vem hjälper en? Skulle vara mycket tacksamt för något slags svar, om än så litet.