Mikroskopi och odling

Med hjälp av mikroskopi kan man hitta och identifiera mikroorganismer och analysera tecken på sjukdom i vävnadsprover.

Vad kan man hitta?

• Man indelar sjukdomsframkallande mikroorganismer (patogener) i olika grupper beroende på art och typ. De viktigaste är virus och bakterier. Andra grupper är ägg och larver från maskar och protozoer (encelliga parasiter).
• Standardmetoden för identifiering av bakterier är odling. Från odlingen får man sedan en ren grupp som kan identifieras.
• Man kan även odla svamp och få fram en ren odling. Detta görs dock inte i samma omfattning som bakterieodlingarna.
• För att analysera virus och klamydia (ett slags bakterie som växer inne i cellen), krävs en mer omfattande undersökning. Vissa virus och andra mikroorganismer är så svåra att odla att man måste se om det finns antikroppar mot organismen i patientens blod.
• En mikrobiolog kan tydligt se i mikroskop om det finns mask, ägg eller protozoer i preparatet.

Bakterieodling

På alla kroppens ytor, både på utsidan (hud och hår) och på insidan (slemhinnor i näsa, svalg, tarmar, magsäck och könsorgan) finns bakterier. Normalt är dessa bakterier inte farliga - många ingår i den naturliga floran som håller ordning på kroppens miljö och håller de farliga bakterierna borta.

Om läkaren tror att det är en bakterie som är orsaken till en infektion tar man ett prov på detta område. Det tas till exempel avföringsprover om det gäller tarmen, eller urinprover om man tror att det är en infektion i urinblåsan eller njurarna. Man skickar proverna, samt en journal om patienten, till mikrobiologen för att de skall göra en odling.

Det finns många olika metoder för att odla - därför kan även prov från spott, blod och flytningar från urinröret eller slidan användas till odling. Man kan även använda prover från mun, hud, yttre örongångar, svalg, sår och andra områden till odlingar.

Hur odlar man?

• Om laboratoriet får in ett blod- eller urinprov stryks detta ut på en platta som är täckt av en sockergel. Ett lock läggs på. För att ge odlingen mer näring kan man tillsätta blod eller köttextrakt. Om man misstänker vilken bakterie det kan vara kan man använda en gel som främjar växten hos just denna bakterie, men hämmar de övriga bakteriers växt.
• Man placerar provet i ett värmeskåp (inkubator) som håller 37 °C. Vid denna temperatur växer bakterierna bäst. Det kan vara växt av flera olika bakterier på plattan men den bakterie (patogenen), som orsakat sjukdomen kommer att vara dominerande.

Hur mikroskoperar man bakterier?

Bakterien tas från odlingen ut på ett objektglas där den får torka. Man kan sedan färga bakterierna, oftast med något som heter gramfärgning. Bakterierna indelas då i grampositiva eller gramnegativa beroende på om de färgas eller inte.

Nedanstående lista innehåller de grampositiva och gramnegativa bakterier som ger upphov till de vanligast förekommande sjukdomarna.

Grampositiva bakterier

• Stafylokocker: kan orsaka lunginflammation, tampongsjuka, sårinfektioner och finnar.
• Streptokocker: kan orsaka blodförgiftning, lunginflammation, halsfluss, samt inflammation i hjärtat (endokardit).

Gramnegativa bakterier

• Salmonella, shigella och campylobakter kan bland annat infektera magtarmkanalen. Legionella pneumophila kan leda till legionärssjukan.
• Meningokocker kan orsaka hjärnhinneinflammation. Neisseria gonorrhea kan orsaka gonorr&eacute. Många gramnegativa bakterier kan också ge urinvägsinfektion och blodförgiftning hos kroniskt sjuka.
• Nästan alla bakterier i tarmen, både de som är naturligt förekommande och de som är sjukdomsframkallande, är gramnegativa och ser nästan likadana ut i mikroskopet. Man kan skilja dessa från varandra tack vare att de får olika sockerarter att jäsa och sedan spjälkas olika. Det finns även andra sätt att identifiera bakterier.

Hur mikroskoperar man svamp och protozoer?

Mikroorganismer som bara är lite större än bakterier och som man kan skilja åt tack vare deras utseende, mikroskoperar man.

• Svamp (candida albicans) kan identifieras vid prover från mun eller könsorgan.
• Protozoer, som kan leda till amöbadysenteri (tarminfektion), malaria eller trikomonas (en sexuellt överförbar sjukdom som ger flytningar från slidan), kan isoleras från avföring, blodprov och flytningar.
• Parasiter som spolmask och springmask kan ofta identifieras på sina ägg eller att det är mask i avföringen.

De mikroorganismer som är mindre än vanliga bakterier som till exempel klamydia, rickettsier och virus, identifieras via analys av blod där man letar efter antikroppar mot mikroorganismen.

Hur gör man en cell- och vävnadsundersökning?

För att studera vävnadsuppbyggnad (histopatologi) och celler med onormalt utseende (cytopatologi) använder man sig av ett mikroskop. De metoder som används för denna typ av diagnostisering är mycket säkra. Det är till exempel möjligt att diagnostisera cancerceller, då dessa oftast har en stor cellkärna och har ett oregelbundet växtsätt som som tränger sig på omkringliggande vävnad och blodkärl.

• När ett vävnadsprov skall undersökas skärs det först i fina bitar och läggs i formalin eller något annat fixerande medel. Den fixerade vävnaden omsluts sedan av paraffin för att man skall kunna snitta preparaten i riktigt tunna snitt, som placeras på ett objektglas. Därefter tas paraffinet bort för att man med hjälp av färgning skall förstärka de mikroskopiska detaljerna. Om man misstänker något särskilt kan preparatet färgas på ett bestämt sätt för att framhäva detta. När färgningen är färdig mikroskoperas preparatet.
• Det kan ta upp till en vecka innan man kan få svar på vävnadsprovet, ännu längre om preparatet måste specialfärgas ytterligare. Om man måste ha ett snabbt svar kan man frysa preparatet och sedan snitta det. Detta kan vara nödvändigt vid operationer då det patologiska svaret kan ha betydelse för operationens förlopp.