Jag tror att jag lider av en stressjukdom på gränsen till utbrändhet som ter sig olika olika dagar. De symtom jag känner igen är värk i rygg, axlar och ben samt huvudvärk ibland. Jag har även haft problem med magvärk och med både hård och lös mage. Jag kan vara väldigt uppjagad och hysterisk, har lätt att avbryta folk, det är vanligt att jag istället för att lyssna på andra tänker ut i förväg vad jag själv ska svara på något. Jag kan känna mig väldigt spänd och har svårt att slappna av, jag kan även ha svårt för att somna och sover ofta oroligt, gärna med mycket drömmar, en del obehagliga. Jag kan känna mig nervös och spänd inför andra människor och har ett dåligt självförtroende, jag har i dagsläget inget stort socialt nätverk, är även singel och det finns ingen som "tar hand om mig". Jag får inte ofta kramar. Jag har alltid varit en person som gillat att aktivera mig i saker, gillat att ha mycket att göra. I dagsläget pluggar jag helfart (visserligen med bara två föreläsningar i veckan ), jag är aktiv i tre olika föreningar, i en av dem sitter jag i både styrelse och sk "manusgrupp", jag sitter även i styrelsen i en annan, mindre förening men den tar inte så mycket av min tid. Det jobbigaste för mig är när jag har krav på mig, när jag har en uppgift, när jag har måsten, något jag MÅSTE slutföra. Jag har dock svårt att säga nej. Jag skulle vilja ha vägledning och hjälp.
Tack för din fråga!
Det finns väl mycket i det du beskriver som för mina tankar till olika stressreaktioner. Du känner dig uppjagad, sover dåligt och har olika slags värksymptom i kroppen. Du ar missnöjd med ditt sociala liv och du sover dåligt på nätterna. Jag skulle rekommendera dig att försöka ta det lite lugnare och vara lite mera rädd om dig själv. Se till att du sover ordentligt (om nödvändigt kan du under några dagar ta någon sömntablett), ät ordentligt och försök få tid att göra sådana saker som du själv uppskattar.
Kanske allt det du gör för tillfället inte är riktigt nödvändigt och kanske en del kan prioriteras bort.
Stressreaktioner får man nog se som ett sätt för kroppen och själen att tala om att allt inte är riktigt bra och att det finns ting som man nog borde ändra på. Försök lyssna på vad din kropp säger till dig!!
Lycka till!
Med vänlig hälsning,
Lars Davidsson
Psykiater, överläkare