Min mamma brände ut sig för något år sedan och var sjukskriven i nästan ett år. Idag mår hon bra igen och har fått tillbaka sin livsglädje. Min fråga gäller om det är lättare att gå in i väggen igen om man gjort det en gång innan? Är risken att bränna ut sig ärftlig?
Det här är frågor som inte är alldeles enkla att besvara. Jag vill först börja med begreppet "utbrändhet", "gå in i väggen". Orden innebär att någonting blivit ödelagt, nedbränt. Men så är oftast inte fallet. Bakom uttrycken som jag tycker används alltför lättvindigt och slarvigt finns oftast en benägenhet för att reagera med tex depressiva symtom i situationer av tex svår stress, infektioner mm. Efter vila, medikamentell/psykologisk/socialpsykiatrisk behandling kommer de flesta på fötter igen. Här förefaller din mamma vara ett gott exempel. Har man tidigare haft en sådan episod ökar som regeln risken för en ny depressiv period. Förhoppningsvis har man då fått råd hur man ska klara sig i fortsättningen.
Beträffande ärftligheten kan man säga att de personer som råkar ut för stressutlösta psykiska besvär har en ökad "sårbarhet", dvs de reagerar lättare än andra på omgivningens tryck och påfrestningar. Låt oss undvika de ödesmättade orden "utbrändhet" och "gå in i väggen" för en mer naturlig förklaring på hur den enskilda människan kan reagera på livshändelser, kroppslig sjukdom mm. Behandlingen ska därför riktas mot de faktorer som kan ha utlöst de psykiska besvären. Gör man en noggrann analys hittar man som regel vägen till god hjälp och fortsatt god psykisk hälsa.
Vänlig hälsning,
Jan Wålinder
