Bensodiazepiner, nedtrappning

Vad är bensodiazepiner?

Bensodiazepiner har främst två användningsområden; som ångestdämpande och som sömnmedel. Mot ångest används främst diazepam, oxazepam och alprazolam. Mot sömnbesvär används bensodiazepinbesläktade medel som zopiklon och zolpidem.

Bensodiazepiner har flera effekter. Vid korttidsanvändning minskar de ångest, verkar lugnande, sömnframkallande och muskelavslappnande. Effekten kommer snabbt, ofta efter intag av den första dosen. Bensodiazepiner har få biverkningar och är billiga. När de används i rekommenderade doser och under begränsad tid – en till två veckor – leder de sällan till beroende.

Även om läkemedlen har olika användningsområden är det inga stora skillnader rent kemiskt mellan preparaten inom gruppen. Därför är det i regel inte nödvändigt att använda både ett ångestdämpande medel och ett sömnmedel.

Vilka är problemen med bensodiazepiner?

Bensodiazepiner kan ge oönskad trötthet. Användning av bensodiazepiner vid enstaka tillfällen kan leda till att man blir trött/slö och får tillfälligt nedsatt minne och prestationsförmåga. På samma sätt kan bensodiazepiner påverka förmågan att köra bil. Hos äldre gör balanspåverkan att risken för fall ökar, och därmed bland annat höftledsfraktur.

Trots rekommendationer om att bensodiazepiner bara bör användas under kort tid, använder många bensodiazepiner under lång tid och riskerar därmed att bli beroende.

Den oönskade långtidsanvändningen

En stor del av de situationer som leder till förskrivning av bensodiazepiner är övergående. Ofta börjar bensodiazepinberoende genom att man har påbörjat behandlingen i samband med en akut kris, men fortsätter att använda medicinen även sedan krisen gått över. Hos en del patienter ger regelbunden användning av bensodiazepiner i mer än några få veckor en abstinensliknande reaktion vid uppehåll i behandlingen, som upplevs som en ihållande oro. Denna oro kan feltolkas av både patient och läkare som ångestsymtom och utgöra grunden för långvarig användning av bensodiazepiner.

Det kan alltså vara svårt att skilja utsättningssymtom från kroniska ångestbesvär. Den positiva effekten man upplever, och som gör att man kanske inte vill sluta, kan bero på att varje tablett ger en kortvarig lindring av den abstinensorsakade oron.

Nedtrappning

Om man har använt bensodiazepin under en längre tid – många veckor, månader eller år – har man säkert upplevt att det är svårt att sluta med medicinen. Man kanske blir ängslig, orolig och får tillbaka många av de symtom som gjorde att man började med läkemedlet.

Men dessa symtom kan alltså vara uttryck för abstinens till följd av att medicinen har tagits bort. Det behöver inte röra sig om återfall i de ursprungliga besvären.

I samråd med sin läkare bör nedtrappningen ske långsamt och stegvis.

Kan vara svårt för läkaren att bedöma

Läkare kan uppleva att många av de recept på bensodiazepiner som de skriver ut är problematiska. En orsak till att förskrivningen trots det fortsätter kan vara att patienten under lång tid har haft en behandling som det är svårt att värdera nyttan av. Många läkare drar sig för att diskutera detta med patienten, kanske för att de upplever att de inte har tillräckligt med tid eller kunskaper för att gå in en sådan diskussion där det kan förväntas att patienten motsätter sig ett förslag om nedtrappning. Därför hamnar många i ett slags "resignationsbehandling": De godtar receptförnyelser år efter år så länge doserna inte ökas.

Så trappar man ner

För att lyckas sluta med bensodiazepiner är det bra att ta god tid på sig. Tillsammans med läkaren läggs en nedtrappningsplan upp. Undvik i denna fas att ta något ”vid behov”. Trappa ner veckovis. Använd samma antal doser som tidigare, men minska mängden i varje dos med en till två veckors intervall. Det finns ingen absolut regel hur snabbt en nedtrappning ska ske men det kan vara klokt att lägga relativt lång tid på slutfasen. Tiden fram till fullständig utsättning anpassas individuellt.

Vissa kan sluta med medicinen över en natt utan att känna något obehag, medan andra behöver trappa ner under betydligt längre tid. Huvudregeln är att nedtrappningstiden bör vara 1–6 månader. Det kan bli aktuellt att förlänga intervallen mellan dosreduktionerna, men undvik att öka doserna när de väl har minskats. Under nedtrappningstiden bokas ofta också regelbundna avstämningar med läkaren in (besök eller telefonkontakt).

Under nedtrappningsperioden kan man uppleva både fysiska och psykiska symtom, men kom ihåg att abstinensbesvär alltid går över om man fortsätter nedtrappningen.

Vad händer om jag inte klarar det?

Genom att följa det beskrivna upplägget och trappa ner behandlingen långsamt under flera månader lyckas de flesta helt sätta ut medicinen. Om det ändå inte skulle fungera måste man diskutera situationen med din läkare. Det kan vara aktuellt att pröva att ersätta behandlingen med andra mindre beroendeframkallande mediciner.