Schizofreni, förekomst

Vad är schizofreni?

Ordet schizofreni betyder ursprungligen splittrat sinne och har genom åren laddats med olika betydelser. Man använder numera termen som beteckningen på ett syndrom, det vill säga en samling olika symtom som brukar uppträda tillsammans.

Dessa symtom inkluderar psykotiska symtom med hallucinationer och vanföreställningar, språkrubbningar, rubbningar i jag-funktionen, kognitiva symtom med desorganiserat beteende, minskad förmåga till planering och strukturering av sin vardag och försämrat minne, samt så kallade negativa symtom med inskränkningar i känslo- och viljeliv.

Orsaken till schizofreni är inte helt klarlagd. Den dominerande hypotesen handlar om att man föds med en genetisk sårbarhet att utveckla sjukdomen och att det sedan behövs olika miljömässiga stressfaktorer för att den ska utvecklas (exempelvis psykosocial belastning, droger eller infektioner under fostertiden). Förloppet vid schizofreni varierar. Omkring 25 % har god prognos och kan efter 10–15 år må så pass bra att kriterierna för sjukdomen inte längre är uppfyllda, ungefär 50 % fortsätter ha symtom och besvär i varierande grad, och cirka 25 % får ett förlopp med tilltagande försämring.

Förekomst

Förekomsten av schizofreni varierar från land till land och mellan olika delar av världen, Livstidsrisken att få schizofreni varierar mellan 0,3 % och 2 %. I en befolkning på 1000 personer finns det 3–5 personer med schizofreni. Median debutålder är hos män cirka 22 år och hos kvinnor cirka 24 år.

Historiskt har diagnoskriterierna för schizofreni varierat och förekomsten av schizofreni varierar mellan olika studier beroende på vilka diagnoskriterier som har använts. Man räknar med att det i Sverige finns cirka 40 000 personer med schizofreni.

Vem drabbas av schizofreni?

Den mest betydande riskfaktorn har med ärftlighet att göra. Risken att utveckla schizofreni är betydligt högre om ett syskon, en förälder eller andra nära släktingar också har diagnosen schizofreni. Risken är också ökad för personer med ärftlighet för bipolär sjukdom. Andra riskfaktorer är förlossningskomplikationer eller infektioner under fosterlivet, uppväxt i storstadsregion, migration, användande av droger, framför allt då THC-relaterade droger (hasch, cannabis, marijuana).

Dödlighet

Vid schizofreni finns en ökad risk för självmord. 5–10 % av alla som får en schizofrenidiagnos begår självmord och många gör ett eller flera självmordsförsök. Man har identifierat flera riskfaktorer för självmord vid schizofreni. De viktigaste är tidigare självmordsförsök, depression, drogmissbruk och att vara man. Risken är speciellt hög tidigt i förloppet av sjukdomen. Hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, mag- och tarmsjukdomar och luftvägssjukdomar bidrar också till en förhöjd dödlighet bland schizofrena personer i förhållande till normalbefolkningen.

Andra samtidiga sjukdomar

Patienter med en schizofrenidiagnos uppfyller ofta de diagnostiska kriterierna även för andra psykiatriska sjukdomar. Nästan hälften av alla personer med schizofreni har en eller flera andra psykiatriska tillstånd. Vanligast är tvångssyndrom (29 %), depressioner (27 %) och paniksyndrom (10 %). Omkring hälften av dem med förstagångspsykoser uppfyller också kriterierna för posttraumatisk stressyndrom.

Missbruk och beroendesyndrom har påvisats hos cirka 20 % av alla patienter med förstagångspsykos. Man har påvisat en ökning i förekomsten av fysiska sjukdomar som ulcerös kolit, hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes.

Kostnader

Kostnaderna (direkta och indirekta) för schizofreni i Sverige beräknas till runt 15 miljarder kronor per år. Detta hör bland annat ihop med sjukdomens tidiga debut och den nedsatta förmågan till yrkesarbete. Men också för att patienter med schizofreni har stor
vårdkonsumtion (eller vårdbehov), både inom psykiatri och annan sjukvård. Sjukdomen debuterar vanligen i 20- till 30-årsåldern. I många fall rör det sig om en livslång sjukdom med stort behov för stöd för att klara de dagliga aktiviteterna, bostad och sysselsättning. Längre sjukhusvistelser behövs för många patienter.

Konsekvenser

För de enskilda människor som drabbas och för deras närstående innebär schizofreni ett lidande och en funktionsnedsättning som för andra kan vara svår att föreställa sig. Utmaningarna som behandlingen av tillståndet innebär är stora. Det är möjligt att med korrekt behandling uppnå en signifikant förbättring för en majoritet av patienterna. Centrala delar i behandlingen av schizofreni är läkemedel och stöttande psykosociala åtgärder. Det är ofta en betydande försening från det att en person utvecklar psykos tills dess att adekvat hjälp fås. Varaktigheten av en obehandlad psykos, det vill säga tiden från det att de första tecknen på psykos uppstår tills dess att lämplig behandling ges är cirka ett till två år. Sammantaget med en tidig fas (prodromalfas) på cirka ett år (i genomsnitt) innebär detta att unga människor som utvecklar schizofreni går obehandlade i två till tre år. Ju kortare tid det tar innan en person med schizofreni kommer till behandling, desto bättre är det för prognosen.