Schizofrenin hindrar inte Amanda från att leva som hon vill

De flesta som insjuknar i schizofreni är unga. Amanda hade nyligen slutat gymnasiet när hon inte längre riktigt kände igen sig själv. Hon blev deprimerad och fick sömnsvårigheter. På flera nätter sov hon inte en minut för att sedan plötsligt sova arton timmar i sträck. På universitetet gick hon igenom en tuff period i samband med att ett förhållande tog slut.

– Jag minns inte så mycket från den tiden men jag vet att jag sa till mamma att jag trodde att jag hade fått en psykos. Hon trodde inte på mig eftersom psykoser kännetecknas av att man inte har någon insikt om sin sjukdom.

Men en psykos var just vad det var. Amanda försämrades och tappade också snabbt sjukdomsinsikten som hon haft i början.

– Jag hörde röster och hade vanföreställningar, men jag fattade inte att jag var sjuk.

Vågade inte berätta om sina psykoser

Eftersom hon själv valde att lägga in sig på klinik kunde hon också skriva ut sig själv efter några veckor. Men ingenting hade blivit bättre – snarare tvärtom. Läkarna kunde inte bevisa att hon hade schizofreni eftersom hon vägrade berätta om vad hon hörde och såg, och Amanda fortsatte tiga av rädsla för att läkarna skulle mörda henne om de visste.

– Allt var väldigt skrämmande och jag kände mig ensam. Ibland trodde jag att jag var trummis i Depeche Mode, ibland att min mamma hade ett förhållande med min läkare. När jag blev behandlad som att jag var sjuk trodde jag att alla gått ihop i en stor konspiration mot mig.

Till slut hade det gått så långt att Amanda fick tvångsvårdas för schizofreni. Hon fick antipsykotisk medicin, neuroleptika, och efter bara någon vecka var skillnaden stor.

– Det var en enorm lättnad. Först då började jag förstå att jag hade varit sjuk. Jag var väldigt glad och lycklig över att få en förklaring på varför jag hade mått så dåligt sedan gymnasiet, säger hon.

Möter många fördomar mot schizofreni

Sedan dess har Amanda haft återfall två gånger. Ena gången gjorde ett kirurgiskt ingrepp att hennes kropp inte längre tog upp medicinen lika bra, och den andra gången kom psykosen efter att hon gjort ett uppehåll med medicineringen för att slippa alla biverkningar.

– Medicinen gör mig så himla trött. Men numera vet jag att jag inte kan sluta med den. Allt det positiva med medicinen väger trots allt över.

Idag tänker hon inte så mycket på sin schizofreni mer än när hon möter fördomar, särskilt från sjukvården. Hon tycker att de som borde veta bäst istället behandlar henne sämst.

– Så fort det kommer fram att jag har schizofreni blir jag behandlad annorlunda än alla andra. När jag hade problem med korsbanden och knappt kunde gå vägrade läkarna lägga in mig på sjukhuset, allt på grund av min sjukdom.

Annars ser hon inte schizofrenin som något handikapp.

– Jag har egen bostad, sysselsättning, pojkvän, familj och vänner. Så jag tycker att jag lever ett ganska vanligt liv.