Självmord och självmordsförsök, översikt

Vad är självmord och självmordsförsök?

Självmord är en handling som har planerats och utförts på ett sätt som säkerställer dödlig utgång. Självmordsförsök är en handling som inte leder till döden, där personen avsiktligt tar en överdos med läkemedel eller liknande, eller gör något annat som är dödligt om inte någon annan ingriper.

En del personer har särskilt hög självmordsrisk

• Personer som har förlorat en nära vän, pojk-/flickvän, sambo, äkta hälft eller ett barn.
• Tablettmissbrukare, alkoholmissbrukare eller narkotikamissbrukare.
• Djupt deprimerade.
• Schizofrena (schizofreni är en sjukdom som bland annat kan innebära skrämmande hallucinationer och allvarliga vanföreställningar).
• Nära vänner eller anhöriga till personer som har begått självmord.
• Personer som tidigare har genomfört självmordsförsök, och patienter med en allvarlig fysisk sjukdom.
• Arbetslösa, fattiga, ensamma och äldre utan nära kontakt med sin familj.

En del förhållanden talar emot självmord

• Känslomässigt engagemang i personer eller saker.
• Etiska och moraliska invändningar mot självmord.
• Ansvar för barn.
• Tankar och planer för framtiden.
• Personen söker och vill ha hjälp.

Förekomst

Självmordsfrekvensen har gått ner sedan slutet av 1980-talet i många västeuropeiska länder, bland annat Norge, Sverige, Danmark och Finland. Minskningen tycks inte kunna förklaras enbart av förändrad användning av antidepressiva läkemedel. De mekanismer som påverkar självmordsfrekvensen är mångfacetterade och ibland svåra att mäta.

Under 2016 klassificerades totalt runt 1 130 av alla dödsfall i Sverige som självmord, vilket är tre per dag och fler än antalet personer som till exempel dör i trafikolyckor. Ytterligare 340 personer dog av skadehändelser där avsikten inte kunnat fastställas (till exempel plötsligt dödsfall bland personer som använder läkemedel, äldre och ensamma, samt olyckor som egentligen är självmord). Ibland inkluderas även dessa i statistiken över självmord.

Antalet självmord bland män var knappt 16 per 100 000 invånare under 2016 jämfört med nästan 26 under 1987. Motsvarande siffror för kvinnor är drygt 7 respektive knappt 11.

Män väljer oftare våldsamma metoder som att skjuta sig, hänga sig eller dränka sig. Kvinnor väljer oftare överdoser och självvållade skärskador. Kvinnor gör fler självmordsförsök än män, medan män oftare tar sitt liv.

Bland dem som överlever ett självmordsförsök upprepar 10–40 % självmordsförsöket och cirka 7–10 % tar till slut sitt liv inom fem till tio år. Självmordsdödligheten ökar med antalet upprepade självmordshandlingar.

Självskadebeteende är ett ökande problem bland unga, särskilt bland unga tjejer. I den svenska delen av en europeisk studie (CASE) fann man att förekomsten av avsiktliga självskador bland tjejer var 10,7 % totalt och 6,6 % på senare år, bland killar 3,1 % totalt. Unga som skadar sig själva flera gånger och inte får lämplig hjälp har en betydligt högre risk för att senare ta sitt liv. Bland dödsfall hos unga män och kvinnor i åldern 15–24 år är självmord den vanligaste enskilda dödsorsaken. Suicidala ungdomar skiljer sig från andra ungdomar på många sätt, både socioekonomiskt och psykosocialt, och nästan hälften av dem besöker en läkarmottagning kort tid före försöket.

Orsak

Kanske är de som försöker ta livet av sig mer impulsiva av naturen än andra. Sociala och psykologiska faktorer är också självklart viktiga, och psykisk sjukdom är en riskfaktor. Psykiatriska patienter har ökad risk som grupp. Risken är särskilt förhöjd den första tiden efter utskrivning från en psykiatrisk avdelning. Personer som tidigare har utfört självmordsförsök har också ökad risk.

Deprimerade, alkoholister, narkotikamissbrukare, psykotiska patienter, frihetsberövade personer och vissa yrkeskategorier har ökad risk. Ensamma och socialt isolerade är mer utsatta. Självmordstankar och -planer, meddelanden om självmord, självmordsförsök, och plötsliga förluster eller andra problem av någon form, är andra riskfaktorer.

Diagnos

Diagnosen ställs vid självmordsförsök genom att patienten berättar vad som har hänt, eller att läkaren ser uppenbara tecken på försöket. Ett hot om självmord får aldrig negligeras och det är viktigt att kartlägga riskgrupper.

En viktig del av läkarundersökningen är en utvärdering av depressionen. Utvärderingen av depressionen och självmordsrisken görs genom samtal och eventuellt med hjälp av olika skattningsformulär. Det kan också vara aktuellt att utreda om det föreligger allvarlig psykisk sjukdom genom samtal och upplysningar från omgivningen. Om man hittar vanföreställningar, hallucinationer och förvirring kan det tyda på att patienten har en psykisk sjukdom. Undersökning av fysiska sjukdomar är också viktigt eftersom allvarliga, smärtsamma och kroniska sjukdomar innebär en risk.

Behandling

Personer som har gjort självmordsförsök eller har aktiva självmordsplaner bör få kontakt med psykiatrin eller särskilda självmordsförebyggande team.

Samtal med läkaren, psykologen eller en utbildad samtalsterapeut ingår ofta som delar i behandlingen. Även anhöriga har behov av stöd och hjälp, se nedan.

Prognos

Tidigare självmordsförsök innebär en 10–30 gånger högre risk för senare självmord än för normalbefolkningen. Statistik visar att 20–40 % kommer att utföra nya självmordsförsök.

Och de som lämnas kvar?

Självmord är en avslutning på en lång och smärtsam process. Den som väljer att ta sitt liv har haft det jobbigt länge. Smärtan blev för tung att bära. Detta förmedlas vanligtvis på olika sätt till familj och nära vänner och kollegor. De anhöriga upplever därför både saknad och jobbiga känslor som är kopplade till kännedom om sjukdomen som var grund till självmordet. Självmord är därför en potentiellt traumatiserande händelse för de anhöriga. Sjukvården har i ökande grad insett betydelsen av att sätta in stödåtgärder efter traumatiska händelser, särskilt när det rör sig om katastrofer som berör många. Händelser som upplevs som katastrofala för den enskilda eller för en familj, som självmord, kan vara svåra att bearbeta, bland annat på grund av mindre stöd, uppmärksamhet och gemenskap. Därför är ett aktivt bemötande och stöd från samhällets vårdinstanser, men också från vänner, bekanta och arbetskamrater viktigt. I en del fall kan de anhöriga uppleva att de isoleras och ses ned på.