Var tionde ung sökte psykisk vård
– Tre möjliga förklaringar kan övervägas. En sänkt tröskel att söka hjälp, en verklig ökning av psykisk ohälsa eller att unga inte söker till vårdcentralerna. Psykisk ohälsa är vårt största folkhälsoproblem, mycket vanligare än diabetes, säger Christina Dalman, docent vid Karolinska institutet.
De unga vänder sig sällan till vårdcentralerna utan går direkt till psykiatrin, vilket innebär att köerna ökar.
Storstadsmiljö kan ge sämre hälsa
Enligt Christina Dalman kan det vara så att stockholmare mår sämre än andra unga i landet.
– Vi vet att storstadsmiljön ger sämre hälsa. I den nationella hälsoenkäten mår Stockholms unga sämre. Kanske är det inte lika stigmatiserande att ha psykisk ohälsa i deras värld.
I region Skåne ligger siffran på strax under fem procent. En siffra som enligt Hans Brauer, chef för Barn- och ungdomspsykiatrin inom regionen legat konstant, i alla fall sett över en nio års period.
Kommentera denna artikel
bäst är den i u-länder där folk fortfarande bryr sig om familjen - bästa medicinen.
Det beklagliga är att man inte förstår vad psykisk ohälsa är och därför kan man inte behandla den.Medicinsk utveckling har inte kommit så långt.Vad kan det bero på? Jag bara undrar.
Har själv jobbat i vården och tar man med sig då blir man troligtvis utbränd såg det också.
om man har empati tar man med sig jobbet hem"
Var står det? hitta någon som har det och ej tar det som tar med sig hem (för då blir de utbrända.)
dom två första meningar har stor skillnad.
Vi är individer ej som gällande regler den sjukdomen 30 dar den 7 dar osv. och stressen ökar i samhället kan du ej jämföra med x- antal år sedan och det finns fler som får kämpa fast visst med de ökade klyftorna blir vissa bortskämda och en del blir det ändå. det stämmer. Fast stress om pension ökar se reklamen har själv gått ut med 4.3 i medel trots ette ocs två i barnkunskap och nåt annat. men utskällning fick man ska va bättre och det för 25-30 år sedan.
Med risk att det kommer bli anstormning här men jag håller inte riktigt med vad tidigare personer kommenterat. Jag tror mycket ligger i att dagens unga är curlade. De är uppfostrade med att de inte behöver göra så mycket och när de måste ta i, blir de utbrända. Jag är 31 och har en syster som är många år yngre än mig (90-talist) och hon är uppfostrad med att inte behöva lyfta ett finger. Hon och även alla hennes jämnåriga kompisar tycker det är såå jobbigt att söka arbete, ta körkort eller bara söka lägenhet, vilket för mig alltid varit vardagsmat. Det är väl klart att man börjar i unga år att fundera kring boende och pension t.ex.? För mig är det inget konstigt. Att skjuta det ifrån sig och tycka någon annan ska göra det känns oansvarigt. Man kanske är uppfostrad med att mamma eller pappa hjälpt en med allting, man behöver inte göra något själv.
Jag har själv haft en trasslig uppväxt. Jag har ADD och är Bipolär. Jag har hela min skolgång fått kämpa men jag har klarat det. Jag har fått offra annat för att klara mig men jag har också klarat mig. Jag har läst 6 år på högskola och alltid arbetat vid sidan om inom restaurangbranschen för att slippa ta CSN och för att komma ut i arbetslivet. Det är tyvärr ganska vanligt att folk slutar abrupt och då får man ta andras uppgifter, lägga om scheman, etc. etc. Det är ingenting ovanligt och då har jag bytt många olika arbetsgivare under de 6 år jag arbetat extra inom restaurang. Blir det ett arbetsmiljöproblem tar man det med facket så ordnar det sig. Så fungerar det i arbetslivet och även jag som har väldigt mycket psykiska problem samt energilöshet tycker detta är standard.
Jag har också opererats i magen och varit sjukskriven och fått arbeta ikapp det. Det är inget konstigt. Man får lägga lite extra tid bara och göra så mkt man kan hemma. I synnerhet om man pluggar eller har en mentor. I skolan skjuter de ju knappast fram en tenta för att en person skadat knäet. Man får plugga hemma eller så får man ta nästa tentaomgång.
Jag tycker också det är lite taskigt att säga att i stil med "om man har empati tar man med sig jobbet hem". Det handlar om att lära sig sätta gränser: "Detta tänker jag inte ta med mig hem!" och så sätter man det stenhårt. Sedan har alla stressiga perioder när man kanske tar med sig arbetet hem men då gäller det att man tar det lugnt den perioden. Jag om någon har problem med att kontrollera känslor och mina känslor svämmar ofta över, men man får arbeta med sig själv, hela tiden! Ta eget ansvar. Kämpa. Kräva terpai för att bearbeta sina problem.
Sandra, du kanske skulle göra en utredning för ADD? Då kan du anmäla företaget för diskriminering om de skulle ifrågasätta dig. Sedan måste man inte berätta sanningen heller. Jag säger aldrig i en anställningsprocess att jag har ADD och är Bipolär. Jag kommer senare när jag är säker och lägger fram önskemål några i taget om hur jag vill ha det. Nu i höst kommer jag börja på terapi som varar i två år. Detta är på dagtid och man rekommenderar sjukskrivning på 25 % vilket jag aldrig skulle göra. Jag kommer att arbeta in tiden jag missar via terapin (~3h per vecka) på kvällar och helger. Man får kämpa på!
Ja, man får njuta av livet men man har också ett ansvar. Ta hand om sig själv, sätta gränser, säga ifrån och vårda sig själv. Sedan är alla olika. Jag skulle må skit av att gå hemma och vara sjukskriven. Jag har blivit erbjuden sjukskrivning otroligt många gånger men skulle aldrig göra det. Jag klättrar på väggarna. Jag vill jobba, jag vill lära mig saker. Jag vill ta mitt eget ansvar och försörja mig själv. Men alla människor är ju olika och olika känsliga, givetvis.
Håller med Peter.
Jag är själv ung (20 år) och har redan fått tampas med utbrändhet och paniksyndrom.
I skolan var VG inte tillräckligt bra, man fick alltid höra att man kunde göra bättre ifrån sig . Varför var lärarna aldrig glad för min skull över att jag fick vg? Varför sådan perfektionism?
Jag skadade knät och behövde vara hemma två veckor. Sedan tyckte min mentor att jag hade missat så mycket, att jag stressade för att "hinna ikapp" med uppgifter som aldrig var relevanta för kursernas helhet.
Jag började jobba som personlig assistent, behovsanställning/vikariat . Det var väldigt hög press på mig, jag vågade inte stänga av telefonen ifall någon skulle ringa. Jag kunde få ett samtal på morgonen "du måste jobba idag, "valfritt namn" är sjuk och det finns ingen annan jag kan fråga " .
Där stod jag ut i ett år, grät nästan varje morgon när jag skulle jobba.
Sedan jobbade jag hos en annan brukare, och då sade plötsligt handläggaren upp sig. Jag fick tillsammans med en tjej styra upp hela sommarens schema. Självklart missade vi ibland och då var det bara att jobba mer.
Sedan ville jag byta bransch, valde att jobba i en restaurang så jag inte behövde jobba ensam. Det var stressigare än jag trott och jag var redan skör. Tillslut sa det stopp.
Här sitter jag idag, rädd att gå till affären själv och rädd för min framtid. Jag träffar kuratorn 1g / veckan och hoppas att bli frisk fort nu.. Annars ifrågasätter potentiella arbetsgivare varför jag varit arbetslös så länge.
Säger jag sanningen får jag aldrig något jobb, eftersom någon fått för sig att alla arbetande människor måste vara stresståliga.
Varför måste allting gå fort? Varför handlar allt bara om pengar? Varför handlar allting om att vara framgångsrik?
Vad är det för fel med att leva lagomt och njuta av livet ?
All preess i samhället måste jobba , tänka på pensionen på bostad , redan som mkt unga , sen gäller de att de har turen att få en som bryr sig ( har empati ) inte samma sak som att ta jobbet med sig hem.
Det är svårt.
Vi har massor med nya läkemedel och fler och fler får utsättningsymtom.
Tycker det liknar beroende framkalande . som kan ge gott reultat fast visst man måste se upp med dom liksom de nya med fler biverkningar.
De ska topp prestera i skolan som är usel. Ja har du fett konto löser du det.
Framför allt våga ifråga sätta läkaren de kan inte allt och kan inte känna uppleva det du gör. samt läkemedel var uppmärksam. Ifråga sätt .
Inga har kommenterat på denna sida ännu