Anhöriga till psyksjuka riskerar att själva bli sjuka
– Egentligen är vi inte så förvånade över resultaten, men nu har det snart gått 20 år sedan psykiatrireformen infördes där patienter skulle flyttas ut från institutionerna till ett eget boende med öppenvårdsstöd. Men fortfarande finns problemen kvar att många anhöriga får ta på sig ett informellt vårdansvar som sliter hårt på dem. Att det inte blivit bättre på alla dessa år är nog det mest överraskande, säger Eleni Siouta, forskare på Karolinska institutet och en av de som lett studien, till Svenska Dagbladet.
Tillsammans med sina forskarkollegor har hon djupintervjuat föräldrar till barn med psykiatrisk ohälsa, oftast schizofreni. När de sjuka vuxna barnen bott hemma hos föräldrarna har det ofta lett till att de anhöriga tvingats gå ner i arbetstid eller sluta jobba helt. Livssituationen har lett till skilsmässor, isolering och sjukdomstillstånd som depressioner, ångest, utbrändhet, infektioner och hjärtproblem.
– De har haft svårt att orka med situationen men inte fått någon uppbackning. Föräldrarna beskriver att det varit svårt att få stöd och hjälp inom öppenvården eller socialtjänsten, de har blivit dåligt bemötta och det har inte funnits någon bekräftande kommunikation. De har inte heller fått någon avlastning eller tillräckligt med information och kunskap, säger Eleni Siouta.
De som mått bäst har, enligt Eleni Siouta, haft något livsprojekt eller socialt umgänge som inte handlar om den sjuke. Nu vill Siouta se att psykiatrin tar fram rutiner för att lyssna på de närstående.
HAR DU KOLL PÅ PATIENTLAGEN?
Lär dig mer om vårdens skyldigheter gentemot dig som patient och anhörig!
Har du skött en sjuk nära anhörig? Hur påverkade det dig? Kommentera gärna direkt under artikeln.
Kommentera denna artikel
Om inte samhället tar sitt ansvar, skall inte anhöriga ta över ansvaret för att samhällets politiker skall slippa ta sitt ansvar. Myndigheterna vet om att de flesta äldre anhöriga tar hand om problemet fast dom själva många gånger är i 90 års åldern och själva behöver vård.
Samtidigt får anhörigvårdarna skylla sig själva som tillåter detta utnyttjande. Det går nämligen att lösa problemet med enkla och med fula knep.
Kör ner vårdpaketet till grannkommunens äldreboende och ställ denne i entrén med en lapp runt halsen. Ta hand om mig.
Men lämna inga namn eller personnummer så tvingas boendet ta hand om vårdpaketet.
Är du som anhörig så dum så du dagen efter åker dit för att kolla läget och berättar att du är anhörig så lär vårdpaketet vara tillbaks i hemmet samma dag. Då skall du sluta att klaga om du är så jävla dum. Varför skall du följa reglerna när inte myndigheterna gör det. Att vara dum och snäll lönar sig inte.
Psyksjukvården sade nej när min bror 2013 sökte hjälp på psykakuten. Han var inte självmordsbenägen, bara livrädd för att dö. Efter många nej & lugnande i handen (och där jag fått åka & hämta honom) tvingade jag honom att åka tillbaka till uppväxtorten. Där blev han inlagd. Vilket visar att vården är under all kritik här. Han mår fortfarande dåligt & mina föräldrar har fått ta hela ansvaret, då han helst söker tröst hemma hos dem eller mig. Sms mitt i nätterna, långa samtal, man ska sova intill honom osv. Deras äktenskap är så utslitet & skört nu. Min far tog pension i förtid för att kunna vårda honom (min bror klarar inte av att vara själv alls & fick panik om de åkte till jobbet). Socialstyrelsen har gjort sitt jobb och erbjudit särskilda boenden, men besluten drar alltid ut på tiden. Vid dessa bemannade boenden vill han ändå inte anförtro någon i personalen den sjuka sidan av honom själv, den tar han helst med de som vet vem han var innan han insjuknade. Han cyklar hem, gång på gång tills det inte längre är lönt att betala för den där platsen. Vi älskar honom så otroligt mycket & vi slits allihop av att det är en aldrig sinande plåga han går igenom.
Har en tio-årig historia som anhörigvårdare. Varit sjukskriven för egen "krisreaktion" i några månader, och även efter anhörigs suicidförsök. Pratat med psykolog i månader, jag fick mer ork efter det. Vet att jag fortfarande har mycket inom mig, men kapslar in det för att inte bryta ihop. Jobbar, försöker ha en trevlig fritid, tar hand om flera anhörigas vardagsproblem, slåss hela tiden mot det dåliga samvetet att inte räcka till för alla. Allt är stängt på kvällar och helger, jag blir "AKUTEN" när ingen inom psyk finns att tillgå. Hur ska man orka?
Jag var nyligen på ett konvent i Malmö "Barn till föräldrar med psykisk ohälsa" som var ett samarbete med Danmark. Det var så "skönt" att få ett bekräftande på att vi som var där hade en gemensam nämnare-caring people och hade anhöriga med psykisk ohälsa. Det är så bra att det uppmärksammas så information om det sprids och hjälpa andra i samma situation. Nu i januari ska jag medverka i en film om hur det är att handskas med min känslighet för stress/skov och att återhämta mig i min vardag. Idag har min mamma svårt att möta mig i hennes psykiska ohälsa under min uppväxt där jag var hennes "psykolog" och tog stort ansvar. Jag fick senare i livet psykisk ohälsa i form av stressreaktion och utmattningsdepression. Min son 11 år ligger i riskzonen för att hamna i psykisk ohälsa vilket jag jobbar för att förhindra genom att informera och visa honom vad jag håller på med samt att samtala med proffessionella. Jag vill bryta detta arv. Jag är observant och är bra på att ta hjälp.
Med värme
Stina
Efter år av feldiagnosticering av min livskamrat som lider av djup depression och sömnstörningar har även jag påverkats. Med dalande ekonomi och utförsäkringar har det inte blivit bättre och jag hamnade efter i skolan samtidigt som jag tog alla extrajobb jag kunde för att betala hopen av räkningar och skulder. Jag har hamnat i en ond cirkel där vräkning stundar och min livskamrat mår allt sämre. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Inga har kommenterat på denna sida ännu