Behandling av alkoholberoende

Grundstenen i behandlingen är erkännande av problemet och motivation att sluta med alkohol eller minska på konsumtionen. Behandlingen beror på beroendets svårighetsgrad och kan delas in i akuta och mer långsiktiga åtgärder.

Om alkoholkonsumtionen är skadlig, men ännu inte har lett till svårt alkoholberoende kan behandling ges på vårdcentralen eller på alkoholmottagning som inte kräver remiss. Fokus i samtalen är ofta förhållandet till andra människor och förmågan att klara sociala situationer utan användning av alkohol.

För personer med svårare alkoholberoende behövs avgiftning och abstinensbehandling innan man kan gå vidare med andra typer av behandlingar. Behandlingen som erbjuds efter abstinensbehandling kallas ofta rehabilitering och är organiserad lite olika i olika delar av landet.

Symtom på alkoholabstinens

En person med alkoholberoende kan uppleva abstinenssymtom inom sex till åtta timmar efter att ett långvarigt alkoholintag plötsligt minskar kraftigt eller stoppas.

Lättare abstinenssymtom är skakningar, ångest, huvudvärk, sömnproblem, mardrömmar, humörsvängningar och svettningar.

Måttliga abstinenssymtom är mer uttalad ångest, skakningar, svettningar, huvudvärk, illamående, ökade reflexer, något snabbare hjärtslag och förhöjd blodtryck.

Allvarliga abstinenssymtom är svår ångest, hallucinationer, kraftig hjärtklappning och svettning, svåra skakningar, feber, illamående och kräkningar. Personen är mycket allmänpåverkad.

Abstinensbehandling och rehabilitering

Det finns flera nivåer i behandlingen av alkoholberoende. Syftet med abstinensbehandlingen är att på ett tryggt sätt få alkoholberoende patienter att avsluta drickandet och behandla de första dygnens abstinenssymtom, ge symtomlindring, förebygga abstinenskomplikationer och möjliggöra övergång till mer långsiktig beroendebehandling. Abstinensbehandling innebär några enstaka dagars behandling.

Målet med det längre rehabiliteringsprogrammet är att hjälpa patienten att acceptera sjukdomen, träna på färdigheter som behövs för att leva ett nyktert liv samt att vid behov gå med i långvariga behandlingsupplägg och självhjälpsprogram. En annan målsättning är att identifiera och behandla eventuell samsjuklighet.

Abstinensbehandling

Detta stadium innebär att behandla symtom av abstinens när alkoholanvändningen upphör. Det är en tuff fas för patienten och kräver adekvat behandling, men också god motivation. Ofta måste behandlingen genomföras i slutenvård. Under avgiftningen doseras medicinerna så att man undviker abstinenssymtom, och dessa trappas sedan gradvis ut så att symtombilden är så lindrig som möjligt och allvarliga komplikationer kan förebyggas. Detta tar vanligtvis några dagar upp till en vecka.

Alkoholabstinens behandlas med läkemedel som lindrar symtomen och förebygger komplikationer såsom epilepsianfall och förvirringstillstånd. De vanligaste läkemedlen som används för att behandla alkoholabstinens är lugnande medel, i allmänhet bensodiazepiner eller liknande ämnen som är ångestlindrande, lugnande och underlättar sömn. Bensodiazepiner är beroendeframkallande läkemedel på lång sikt, men inte när de kortvarigt används för behandling av en alkoholabstinens där den typen av medicinering krävs. Däremot kan det vara svårt att använda den typen av läkemedel i öppen vård. Epilepsiläkemedlet karbamazepin är ett annat preparat som ibland ges i behandlingen för att motverka kramper.

Nivån av vitamin B1, tiamin, är ofta låg hos alkoholberoende personer, och brist på detta viktiga vitamin kan leda till Wernickes encefalopati, en störning som i början karakteriseras av störningar i ögonmuskulaturen, koordinationsstörningar och/eller förvirring. Därför ges tiamin vid abstinensbehandlingen. Vanligtvis ges tiamin i sprutform, eftersom ämnet tas upp dåligt i tarmen och tablettbehandling i akutskedet är otillräckligt. Folsyra och magnesium ges ofta också.

Ibland uppstår så kallad ketoacidos i abstinensfasen. Detta tillstånd behandlas med bland annat intravenös vätsketillförsel.

Rehabilitering

Målen med korttids- och långtidsprogram är att hjälpa människor med svårt alkoholberoende att lära sig motstå lusten att dricka, och att bygga upp en stödapparat och lära sig sätt som förhindrar att de börjar dricka igen.

Korttidsprogram kan vara några veckor långa. Långtidsprogram varar från en månad till ett år eller längre. Detta är strukturerade program som innebär undervisning, behandling, försök till att lösa problem som bidrar till eller orsakar alkoholberoendet och träning i färdigheter som kan hjälpa till att övervinna beroendet över tid. Dessa färdigheter innebär bland annat följande:

• Lära sig att upptäcka och klara att motstå lusten att dricka.
• Motstå social press att delta i missbruk.
• Ändra hälsovanor och livsstil. Till exempel bättre kosthållning och bättre sömnvanor, hålla sig undan bekanta med samma typ av missbruksmönster, undvika platser och tillfällen där det dricks.
• Lära sig utmana det tänkande som tillhör beroendesjukdomen. Till exempel gäller detta tankar som ”jag måste dricka för att passa in, ha det roligt eller klara av stress”.
• Etablera en stödapparat och lära sig hur man ska be om hjälp och stöd från andra, till exempel från medlemmar i självhjälpsgrupper.
• Lära sig tackla känslor som ilska, ångest, tristess, depression och stress utan att använda alkohol.
• Upptäcka och hantera varningssignaler om återfall innan man tar till alkohol.
• Lära sig att det är troligt med återfall och hur man kan påverka riskfaktorerna för dem.

Förebyggande läkemedelsbehandling

Det finns flera mediciner som kan hjälpa en alkoholberoende person att avstå från alkohol:

• Disulfiram har använts i flera decennier. Medlet påverkar nedbrytningen av alkohol så att det bildas ett ämne som gör personen sjuk vid alkoholintag. En nackdel med disulfiram är att personen medvetet kan sluta ta preparatet för att en tid därefter kunna dricka. 
• Andra läkemedel som minskar suget efter alkohol och risken för återfall är naltrexon och akamprosat. Preparaten är relativt okomplicerade att använda.