Jag vaknade upp ur en dröm tidigare idag, just i ögonblicket då jag i drömmen dog, jag vaknade av att jag kraftigt drog efter andan. Jag var så rädd och ängslig i flera timmar efteråt, kunde inte vara kvar inne. Det är första gången jag drömt att jag dör, jag har ganska ofta mardrömmar och har många gånger drömt att mina syskon dör, att jag är jagad osv. Några gånger har jag även hallucinerat i vaket tillstånd. Ena gången att en man som bodde i huset kom in på mitt rum och ville åt mig, var monster-lik och stack nålar i mig. En annan gång liknande, en man som bor i mitt nuvarande hus (jag bor inneboende) tycktes stå och stirra på mig genom glasrutan i min dörr. Jag stelnar till och kan inte röra på mig, blundar och hoppas att känslan ska försvinna. Jag har länge känt mig väldigt nedstämd, utan levnadsglädje, otroligt trött och orkeslös. Jag märker det speciellt när jag träffar människor som jag tycker mycket om, nära vänner, syskon, familj, när jag inte ens då kan vara riktigt glad. Jag tycker nog om att vara med dem, men jag känner ingen glädje. Det finns hela tiden en tyngd på mina axlar och i mitt huvud. Har även problem med koncentrationen, det förstör så mycket för mig. Jag studerar och behöver koncentrera mig i allra högsta grad, under stor del av dagen. Men det är väldigt ansträngande och ibland omöjligt. Det är just därför jag börjar tro att jag behöver få någon slags hjälp. Jag vill inte att mina studier ska påverkas mer än de redan gjort. Men nu till frågan, vad ska jag göra? Jag är 19 år, bor själv, känner inte staden jag bor i, har inte orken att "kämpa" för att träffa någon att prata med som kan ge mig hjälp. Jag behöver veta hur jag ska gå tillväga. Dessutom har jag väldigt dåligt med pengar, och jag vet ingenting om huruvida det kostar eller inte. När jag börjar tänka på att försöka gå och prata med någon så blir jag dessutom väldigt självgranskande och tycker att jag klagar i onödan. Att jag kanske inte har något problem utan bara är onödigt pessimistisk... det är nog därför det dröjt så länge utan att jag pratat med någon. Jag har bara tänkt att jag får försöka klara det själv. Men jag är rädd och jag kanske inte klarar det själv. Vad borde vara nästa steg?
Hej! Det är läskigt att drömma tydligt och vakna sen - man vet liksom inte om det är dag eller natt, om man sov eller var vaken. Det är ganska vanligt, och än vanligare när man är ung än när man blir lite äldre. Du är 19 år, och fortfarande tonåring. Du bor själv, har inte något bra nätverk i staden du bor och är lite "lost" när det gäller vem som kan ge dig det stöd du behöver. Det är inte konstigt att du är nedstämd och stressad. Det är många som behöver någon professionell att prata med under uppväxten. Vem man kan prata med varierar beroende på vad du har får problem, men jag tycker det låter som dina bekymmer är mer "light" - alltså inte riktigt psykiatri. Om du googlar på "samtalsstöd unga tjejer" exempelvis, hittar du flera olika ställen där man kan komma och prata av sig lite. Du kan även gå till din husläkarmottagning och be om att få prata med en kurator. Om du börjar med något av detta, kan du se vart det för dig sen. Att klara sig själv är ett gammalt ideal, men kanske inte riktigt realistiskt? Jag tror det är bättre att bli bra på att få, ta emot och sträcka ut en hand i stället för att vara bra på att inte be om hjälp. Vi lever tillsammans, och meningen är att vi ska hjälpa varandra. När du känner dig starkare kan du hjälpa någon annan, som sen hjälper någon annan - och på det sättet är vi alla sammanlänkade. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
