Hej!
Jag lider av tvångstankar med sexuell innebörd. Jag försöker finna svar på att jag inte är pedofil eller avvikande på det sexuella planet i stort sett varje dag. Jag har gått hos kurator, beteendevetare, och psykolog. Nu äter jag även venlafaxin. Har lidit av detta i snart ett års tid, men har även haft bra veckor.
Det var när jag läste en artikel i en veckotidning som denna mardröm började. Den tog upp olika sexfantasier (läsarnas egna berättelser) och i en liten faktaruta stod det om när man bör söka hjälp för sina fantasier, vilket innefattade barn osv. Då började jag tänka om jag hade tänkt något sådant någongång och kom fram till att jag tänkt några "tänk om tankar" om barn t ex om mina små kusiner. Då tänkte jag tänk om jag skulle göra något mot dom. Det var dock ingen tankebana som jag fastnade i då utan jag släppte det just för att det bara var en knäpp tanke.
Sen kom jag på något hemskt jag gjorde när jag var ca 10-11 år gammal efter att jag läst denna artikel. Jag hade aldrig kysst eller hånglat med någon eftersom jag var så ung men var nyfiken på det och då minns jag hur jag övade att hångla med min tre år yngre bror. Mår så fruktansvärt dåligt över det men psykologen jag gått hos ansåg inte det som onormalt utan att det bara var nyfikenhet och det är även så jag minns det. Dessutom var han med på det, jag tvingade honom aldrig. Känner ändå ett överdrivet stort ansvar över detta eftersom jag var den äldre som gjorde fel. Jag tror denna händelse har spelat en stor roll till att jag inte kan släppa dessa jobbiga tvångstankar. Jag påminner mig hela tiden om att jag faktiskt har gjort något fel (känner mig som en usel människa) och analyserar det gång på gång...och letar efter annat som jag kan ha tänkt eller gjort. Vad tror du? Är jag onormal och en vidrig människa?
Hej!
Det du beskriver är ju rätt så klassiskt ångestsyndrom, det som gör det svårare är att det har en sexuell komponent som innebär barn - vilket gör att du blir räddare och därigenom mer fokuserat på just det ångesttemat.
Att små barn "leker doktor" är mycket vanligt. Du var 10 år, och kunde inte då och kan inte i eftertid ta mer ansvar för det än att du förstår dig själv och accepterar att det som hände har hänt.
Om man går så starkt i gång på en ångesttanke som detta som inte har grund i fakta, ligger det ofta en generell ångest under det. Alltså en oro för att du inte är ok, kommer klara dig i livet, fixar kraven som ställs på en vuxen osv. Då letar man ofta efter konkreta grejer som ångesten kan hängas på, så att man förstår sig själv bättre. Du har hittat dina "tänk-om-tankar" om små kusiner och episoden med din bror. Så, på ett mycket teoretiskt och känslomässigt plan, generaliserar du och drar slutsatsen att du eventuellt är onormal och vidrig. Det ger ju självklart mer ångest, och snurren är i gång.
Mitt förslag är att du adresserar ångesten runt livet på ett mer generellt plan, tar tag i eventuella problemområden som jobb, studier, kompisar, bostad, ekonomi, vad det än är du inte har koll på. Staka ut en livsplan som är möjlig och du tror på, börja sedan arbeta på den och skapa dig en identitet som en kapabel, trevlig och offensiv person sakta men säkert.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
