Jag är en tjej på 22 år som tog min högskoleexamen förra sommaren. Direkt efter examen började jag arbeta heltid som tandtekniker som är det yrke jag utbildat mig till. Då jag begav mig ut i arbetslivet efter examen var mina enda tidigare arbetslivserfarenheter från sommarjobbsanställningar. Jag hade aldrig testat på hur det är att befinna sig mitt i en anställning på obestämd tid. Tills vidare. Även skolgången har ju varit tidsbestämd, det har alltid funnits en angiven tidsrymd att förhålla sig till. När de ramarna, i och med tillsvidareanställningen, försvann började jag känna mig förvirrad. I samband med att jag började jobba så flyttade jag 15 mil bort från mina vänner och mitt sociala kontaktnät. Men jag flyttade tillsammans med min sambo som också fått jobb i samma stad, så helt ensam var jag inte. Dock har jag känt en tomhet utan dem, men även en oförmåga att göra något åt min situation pga tidsbrist. Hur jag än vrider och vänder på situationen så kan jag inte klura ut hur det är meningen att man ska få ihop ett heltidjobb med en rik fritid. Nu är det ett år sedan jag började jobba här och min inställning till jobbet har vacklat ganska kraftigt fram och tillbaka under månaderna som gått. Jag har försökt att ta det med lugn då jag förstår att det inte är konstigt om jag reagerar på så pass många förändringar på en gång. Vi har dessutom under våren ställts inför en oerhörd arbetspress på jobbet med mycket övertid som lett till att jag känt utmattningstendenser komma smygande. Men jag känner ändå en stark känsla av att inte vilja anpassa mig till systemet. Jag känner att jag kanske inte är byggd för att jobba 100 %. Någonting inom mig skriker att det här inte är rätt. Men jag kan inte få rätsida på vad det är. Kan du hjälpa mig att analysera?
Hej! Var lite snäll mot dig själv! Du är jätteduktig: 22 år, i full jobb, sambo, flyttat långt hemifrån och mycket tryck på jobbet. Tänk om alla på 22 var lika driftiga som du! Du ber mig hjälpa dig att analysera, men jag tycker du gör ett jättebra jobb själv! Du är långt hemifrån, känner dig lite isolerad, saknar vännerna, och jobbar mycket. Du är sliten och då får alla negativa tankar mycket lättare utrymme. Klart du inte vill anpassa dig till "systemet", när systemet nästan tar kål på dig! Om du hade haft en lättare arbetssituation, hade mycket sätt annorlunda ut. Klart du kan jobba 100%! Men du kan inte jobba 150% som du kanske gör. Du ska kanske inte heller bo långt från ditt nätverk? Många människor trivs bättre i kända miljöer och bland sina gamla vänner. Du behöver kanske flytta tillbaka? Kolla på dina möjligheter att söka ett mindre krävande jobb, och om du kan bestämma en ca-tid för när ni flyttar tillbaka om det känns bra. Om du vet att ni ska vara kvar ett år till, för sen att flytta "hem", kanske du mår bättre? Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
