Tack för svar, det fick mig verkligen att vakna till och ta situationen på allvar. Det var inte förrän jag började fundera på samboskap och barn som jag kände att hans problem även blir mitt och det eventuella barnets. Jag har längtat efter barn i många år, har försökt skjuta det framför mig, men när en nära vän berättade att hon väntade barn kände jag att mitt tankesätt ändrades. Jag har inte velat flytta ihop tidigare just för att jag varit osäker på om hans begränsningar verkligen är något jag vill leva med. Men jag har mer sett det som skillnader i intressen och livsmål "han gillar inte att gå på bio, teater och resa -men det gör jag". Jag nämnde för honom för ett par dagar sedan att han borde söka hjälp för att vår relation i det långa loppet ska fungera. Jag fick inget direkt svar (tystnad) men tänkte låta den tanken sjunka in hos honom och sedan ta upp det igen och berätta hur jag ser på samboskap och familjebildande. Hade det inte varit för denna osäkerhet hade jag önskat att vi kunde få ett barn om ett år. Men då sätter jag mig i en oförutsägbar situation. Jag har under de senaste två åren även hintat lite om att han säkert skulle må bättre av professionell samtalshjälp, men nu känns det som ett akut problem då det rör sig om ett "seriöst" liv tillsammans. Sedan vet jag inte hur länge jag vill/kan/orkar vänta på att han ska ta steget. Det går inte att tjata på den här mannen, då får det motsatt effekt. Utan jag känner att när jag informerar honom om min önskan om en livslång relation med familjebildande, och att det inte kommer att fungera med hans problem och begränsningar- så tror jag att han kommer att förstå problematiken. Han vill så gärna att vi flyttar ihop (jag har sagt nej länge) och att skaffa barn ligger inte långt bort i hans tanke heller. Jag hoppas att han ska förstå hur viktigt det är och att han tar itu med detta. Men OM han mot all förmodan inte vill möta mig i det här och jobba med sig själv så måste jag lämna honom. För som du sa så kan jag inte rädda honom. Det har varit ganska mycket fokus på mina tidigare problem. Jag har varit deprimerad och haft en "lättare" ätstörning. Men jag har varit öppen om detta med honom och jag ordnade hjälp själv och har det bra idag. Kanske har det varit så mycket fokus på detta och att det är "jag som är den instabila personen i relationen", att vi båda lagt hans problem lite åt sidan. Eller sopat under mattan rättare sagt då han har lite svårare att prata om det.
Hej M! Så bra att du har sorterat dina tankar runt din särbo och utvecklingen av er relation. När man bildar familj, får man så många små och stora problem som måste lösas hela tiden - så de problem man har klart för sig innan behöver lösas först! Jag lovar dig att ett barn kommer inte att lösa hans eller dina problem! Han blir inte piggare och mer glad av en unge som skriker halva natten. Han är så krävande för dig, att om du har en unge (till) kommer belastningen för dig att bli för stor. Så här gäller det att tänka praktiskt och faktabaserat - inte rosenrött och romantiskt. Du har haft och har dina egna utmaningar. Det har vi alla, och jag tycker du har visat strålande förmåga till just problemlösning genom att du har ordnat hjälp och mår bra. Om han kan göra det samma, har ni skapat goda förutsättningar för ett liv tillsammans med barn. Om han inte gör det, visar du dåligt omdöme om du för ett barn in i en familj där pappa är deprimerad och passiv. Du är stark, driftig och omsorgsfull. Du blir en bra mamma. Nu måste du säkra dig att barnet får en bra pappa. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
