För ca 6 år sedan gjorde jag en abort som jag än idag mår fruktansvärt dåligt för. Jag är ganska orolig för att bli gravid men det jobbigaste är att för min del så har jag fortfarande kvar en stor sorg i hjärtat efter mitt barn, jag ville verkligen behålla lillen och det är fruktansvärt att tänka på att jag har stannat mitt eget barns hjärta, mitt kött och blod, min lilla älskling. Jag klarar inte av att träffa vänner som är gravida/har spädbarn, jag tycker det är jobbigt att möta barnvagnar/småbarn på stan mm. Det hugger i hjärtat hela tiden och jag har en ständig ångest. :/ Är det normalt att uppleva en abort som ett trauma? Jag har gått hos både kurator och psykolog men känner att de inte riktigt kan möta mig. Kanske ska jag söka mig till en annan psykolog?
Hej! Det är tyvärr alldeles för vanligt att tjejer som gör abort får svåra känslor att brottas med i efterskott. Det är inte konstigt, det är ju ett allvarligt och stort beslut som berör det djupaste inom oss. Tyvärr är det även alldeles för vanligt att tjejer inte får uppföljning och samtalskontakter efter en abort, vilket skulle göra det lättare för många att gå vidare. Det låter som du gjorde abort med viss tvekan, du säger att du ville behålla graviditeten. Det är ju sorgligt om du inte känner att det var ditt beslut att avsluta graviditeten, utan att du kanske gav efter för påtryckningar utifrån. Men det är inte ovanligt att man tänker att man inte ville, eftersom man brottas med beslutet i efterhand. Kan det vara så för dig? Att du då, för 6 år sen, faktiskt tyckte beslutet var det bästa - men att du nu, med facit i hand, ångrar? Det viktigaste du kan göra nu, för dig själv och dina eventuella framtida barn, är att förlåta dig själv. Du tog ett beslut, baserat på den kunskap du hade då, som var det bästa beslut du då såg. Du var sex år yngre, sex år mindre erfaren, sex år mindre stabil ekonomisk (kanske). Du har gjort en erfarenhet, som du växer på som människa om du låter den. Jag kan förstå att du tycker det är jobbigt att bli påmint om din abort genom att se andra med barn. Men du kan inte leva i ett samhälle utan att konfronteras med gravida, barn eller barnvagnar. Du måste lära dig att leva mitt ibland dom. Om man har fobi mot spindlar kan man undvika naturen, har man fobi mot hissar kan man ta trappan - men om man har "fobi" mot allt som är relaterat till barn går det inte att undvika konfronteras med sin rädsla. Du är rädd för rädsla, rädd för känslan av dåligt samvete, rädd för skam och skuld. Det är helt naturligt, och helt onödigt. Om tankarna du bär på är att du har "stannat mitt eget barns hjärta" är det inte konstigt att du känner skuld - men det är ju inte fakta. Du fattade ett beslut om att inte fortsätta en graviditet som inte var juridiskt sätt ett barn. Om du kan få hjälp att omdefiniera händelsen, baserat på fakta från den tiden händelsen skedde och inte känslor i efterhand, tror jag du kan komma mycket längre i att förlåta dig själv. Om du bor i Stockholm, får du gärna komma till mig. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
