Min sambo är deprimerad och olycklig och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, inte eller vad han borde ta sig till.
Vi har även haft många konflikter i vårt förhållande, som delvis har försämrat hans mående. Såklart mitt också, men jag känner mig ändå fortfarande relativt stark, och som "mig själv". Vi har varit tillsammans i ca 2 år, och våra konflikter var nog störst i början pga kulturkrockar och min omognad vs. hans alltför högt uppsatta förväntningar på mig/en relation. Sedan 8 månader ungefär så handlar våra konflikter mer eller mindre alltid om att han mår dåligt och inte kan hantera det utan att ta ut det på mig med jämna mellanrum. Där emellan har vi mycket fina stunder där vi drömmer om framtiden, planerar och har otroligt roligt ihop.
Han kom till Sverige från Turkiet för att jobba då han var 22, för ca 8 år sen. Han hade då drömt om skandinavien sen barndomen, och målat upp en drömbild av livet här. Att här fungerade allt bra och männskor gjorde saker ordentligt. Att här var det vackert och fridfullt - men han hade samtidigt ingen bild av hur annorlunda folk kunde vara jämfört med i Turkiet.
Nu (efter alla dessa år då han har försökt göra allt för att komma in i samhället och verkligen förstå Sverige) upplever han att alla här är oansvariga, kalla, ovänliga, ytliga, onaturliga mm. Han tycker att samhället är uppbyggt kring moderna PK-idéer som inte har någon subtans, tex extrem feminism, gay-kramande, kapitalistiska ideal, penga-fokus, nedmonterande av familj och grundläggande värderingar. Han är en mycket tänkande, intelligent och analyserande människa. Han är uppvuxen i en kärleksfull, sekulär, kommunistisk och samtidigt traditionell familj. I sina mindre mörka stunder så medger han att såklart är inte allt så svart-vitt och såklart finns det bra människor/saker i Sverige, men han kan inte mota bort sina känslor med sådana intellektuella resonemang.
Sedan han kom hit har han varit med om massor av negativa/traumatiska händelser. Tex en nära-döden-upplevelse i en brand, att vara först på plats hos en väns nyligen avlidna (alkoholiserade) far, många olika händelser av diskriminering på jobbet och (smyg-)rasism, extrema sexuella närmanden (bl.a. av några som var bror och syster), historier från många många kvinnor om våldtäkt och liknande, så kallade vänner som slutar höra av sig, att bli negligerad av försäkringsbolag, bostadsrättsstyrelsen, diverse vårdgivare, a-kassa, mm mm.
Jag tänker att dessa upplevelser en och en säkert kan förklaras på olika sätt, men för min sambo är gränsen nådd och han känner sig SÅ SVIKEN och lurad på alla sina drömmar. Han har fått panikångestattacker, och vi har uppsökt akuten och akutpsyk. Han fick lugnande och blev hemskickad. Vi sökte igen akut-tid (dagtid, ej akuten) då ingen hörde av sig på flera dagar, och han fick träffa två personer som inte hade någon lust att lyssna eller hjälpa. Det kände tom JAG som är en vanligtvis oerhört naiv och tillitsfull person. Sambon försökte dock att prata med dom, det är inte så att han sluter sig. Han blev hemskickad med några ytliga råd om att "sova bättre" och "tänka positivt" ungefär. En av dessa hörde av sig på telefon efteråt (senare än avtalat) och blev otroligt nöjd med att min sambo påstod sig inte behöva mer hjälp.
Han har sedan denna händelse NOLL förtroende för psykvården och svensk vård i allmänhet. Det var droppen som fick den bägaren att rinna över. Nu mår han otroligt dåligt och har ingenstans att vända sig, förutom till mig och till sin bror som bor i Tyskland. Han vill inte tynga sina föräldrar med detta, då även en nära släkting har gått bort alldeles nyligen. Han har så mycket sorg och känner sig så låst och helt utan socalt (eller "statligt") skyddsnät, jag vet verkligen inte vad vi ska ta oss till.
Eftersom han mår så dåligt här just nu, så vill han lämna landet, åtminstone ett tag. Han pratar om att bo i Amsterdam ett tag, och sen Turkiet eller Sverige igen. Han behöver även träffa sin familj, speciellt som han nyligen har mist en nära släkting. Men efter panikångesten så upplever han mer och mer klaustrofobi, och kan inte tänka sig att kliva in i ett flygplan. Vilket såklart gör att han känner sig ÄNNU mer fångad och instängd.. Och klustrofobin blir värre.
Detta samtidigt som han är övertygad om att ingen psyolog här är kompetent nog att ta sig an honom, och att ingen skulle kunna hantera hans hat-känslor för Sverige och allt han har varit med om. Jag är dock övertygad om att han måste få professionell hjälp, hur 17 ska han annars ens kunna lämna landet? Och hans krossade hjärta kommer att vara lika krossat i Holland..
Det som oroar mig är att han verkligen måste träffa rätt psykolog, som kan ge honom en mental utmaning och förståelse på samma gång. Han är den smartaste person jag har träffat, och han ser igenom ALLA sociala spel och låtsats-omsorg/förståelse/klokhet (delvis eftersom han själv älskar psykologi/beteendevetenskap och ville bli psykolog i sin ungdom). Sen är han dessutom rätt så paranoid och inte i stånd att ge det minsta förtroende innan någon har etablerat sig ordentligt.
Vad kan jag göra för att hjälpa honom? Han pendlar mellan att be om förlåtelse, tacka mig för att jag står ut, lova mig guld och gröna skogar i framtiden, säga att han älskar mig över allt annat.. med att i de svarta stunderna beskylla mig för allt och inget, smutskasta mig och min familj, göra slut och be mig lämna honom i fred, säga att det bara är jag som hindrar honom att leva.
Det är så sjukt svårt, och jag har ingen jag kan tala med. Min familj älskar mig, men vi var aldrig SÅ nära och jag vill inte att de ska få en negativ bild av min sambo då de redan var misstänksamma mot hans nationalitet när vi träffades. Jag har inte så många nära vänner, och även där vill jag inte fläcka deras bild av min sambo. Han skulle se det som ett svek från min sida om jag berättade om hans problem för vänner.
Vad borde HAN göra? Kan man komma vidare från ett sånt "krossat hjärta" och dåligt mående genom ett "luftombyte", eller är det troligt att depressionen fortsätter? Hur kan jag få styrka att hantera den här situtionen?
Jag älskar honom otroligt mycket och det gör så ont att se honom lida!!
Hej!
Din berättelse är lång och omfattande, jag förstår att det är en otroligt svår situation för er båda.
Din sambo verkar ha haft stora och kanske orealistiska förväntningar på hur hans liv i Sverige skulle bli. I den besvikelsen är det lätt att man letar fel på allt och alla, och det är klart att han då hittar både det ena och det andra problemet i vårt samhälle. Han letar säkert fel på dig också, och hittar grejer att kritisera som du antyder.
Om hypotesen är att han är besviken och sen hittar fel och problem överallt, är det ju självklart naturligt att han efter ett tag både blir deprimerad och känner att allt är hopplöst. Får den stressen pågå ett tag, bryts man ned rent biologiskt och motståndskraft för små och stora negativa händelser blir liten.
Du beskriver även att ni inte pratar med någon om problemen, för att skydda er mot andras dömmande. Det är ju ett ensamt sätt att hantera problem på, och jag skulle rekommendera att du försöker hitta någon person du kan lita på som du kan prata med. Kan det vara en kurator på vårdcentralen? Annars är det inte sällan man tror att famijen kommer vara hård om man öppnar sig, men motsatsen händer om man faktiskt berättar. Du får fundera på om du kanske ska ta chansen och berätta för din familj, för att du behöver deras stöd i en svår livssituation.
För att vuxna människor ska ta tag i sina liv och leda sig själv till den tillvaro man vill ha, måste vi vara drivna från insidan. Det betyder att du kan inte "få" honom att göra något, du kan enbart stödja och ställa lite krav. Att han beter sig dåligt mot dig ska du inte acceptera, de gränserna måste du sätta när ni inte bråkar. Säg att du kommer lämna situationen om han inte behandlar dig bra, gå ut eller dra till någon annan - så han vet vad konsekvenserna blir om han inte behandlar dig med respekt. Där är ju öppenhet mot andra en nyckel, så han inte kan vara respektlös mot dig och veta att det är en hemlighet mellan dig och honom att han är elak.
Om din sambo är deprimerad behöver han hjälp. Han kan ta kontakt med vårdcentralen och få en tid med en läkare för att få medicinsk bedömning och eventuell behandling. Jag förstår att han har dåliga erfarenheter med vården, men det är helt nödvändigt att han gör det han måste göra för att må bättre oavsett. Läkaren kommer ställa honom frågor om hans liv, och genom det samtalet kan man komma fram till vilka problemområden som behöver åtgärdas. Det är viktigt att han har denna sortens samtal med andra än dig, för du behöver avlastning och han kan kanske ta till sig det en läkare säger på ett sätt som gör att han kan se hur han kan hantera sin besvikelse över hur livet har blivit.
Hoppas du tar hand om dig själv, och att du söker stöd och hjälp för egen del.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
