Jag är en kille på 25 år som har ett för mig väldigt stort relationsproblem.
Jag skall börja med att ge dig några rader bakgrundsinfo om mig och min partner, då det kommer underlätta förståelsen kring själva problemet.
Jag är som sagt 25 år, jag har en historia av långa perioder med depressioner och ångest. Ibland sker det även plötsliga skiftningar i mitt mående även under en ”nedåt-period”, vilket gör att jag vissa dagar kan fungera normalt. Jag har ett par självmordsförsök i bagaget, det senaste för snart tre år sedan. Jag har under mina låga perioder en självbild som likställer mig med diverse skadedjur. I en relation så är jag väldigt tillgiven och i stort behov av fysisk intimitet, alltså inte bara sex utan allt kring det, kyssar, smek mm. Min flickvän har fibromyalgi vilket gör att hon har långa perioder av extrem smärta och tydligen total avsaknad av sexlust. Däri ligger grunden till problemet. Vi har inte haft ett fungerande sexliv sedan februari. Vi har försökt ett par tillfällen men utan något gott resultat. Hon föreslår att jag skall söka mig till andra för att få ut någon form av sexliv, under tiden hon inte är kapabel till sex. Hon har hjälpt mig skapa annonser för sexkontakter och försäkrar mig om att hon är helt lugn med att jag har sex med andra. Hela hennes ”praktiska” förhållningssätt och den ton som hon håller kring det får mig att må dåligt. Jag tror inte jag kan vara med någon annan än henne. Vilket hon mest finner jobbigt. Saken är den att det är inte just avsaknaden av sex som gör att jag mår dåligt, det är avsaknaden av allt annat. Hålla om varandra, ligga i soffan och mysa och kyssas. En utstrålning i relationen som säger att vi älskar varandra. Just nu känns den utstrålningen jävligt enkelriktad.
Detta har naturligtvis triggat en längre depressiv period hos mig. Jag går från att ena dagen vara helt lugnt och sköta dagens rutiner som jag alltid gjort, gå till jobbet, städa osv. Andra dagen kan jag vara helt knäckt, skada mig själv, grubbla och plocka ned min situation i molekyler för att sedan överanalysera allt tills jag bryter ihop och sitter i ett hörn och gråter. Jag har sedan snart en månad tillbaka konstant ångest, då hon har flyttat hem till sina föräldrar igen. Jag har pratat med henne om att jag saknar henne när hon är borta, men hon menar på att hon inte känner den saknaden eftersom vi har digital kontakt. Detta gör mig inte direkt lugnare eller lyckligare. Jag frågar mig ständigt om hon verkligen känner något för mig alls. Vilket vrids till de mest bisarra scenarion i mitt huvud.
Min ångest kring detta och min depression har gått så långt att för ett par dagar sedan fick jag så svåra bröstsmärtor att jag knappt kunde röra mig eller andas. Jag åkte självklart till sjukhus för att se att det inte var något med hjärtat. Men det var överansträngda muskler i bröstkorgen. Vilket jag hört talas om att man kan få av längre perioder av ångest och depressioner.
Mina frågor är: Vad skall jag göra? för jag vet varken in eller ut längre. Är det här mitt fel? Gör min skalle det här större än vad det egentligen är?
Hej!
Din sista fråga först: Gör du detta större än det är. Jag tycker inte det. I en relation är det viktigt att båda parters behov tillgodoses, och just nu är det inte alls fallet för dig. Behov av närhet och intimitet är självklart när man lever tillsammans, det är ju det som skiljer en kärleksrelation från vänskapsrelationer. Din flickvän har fysiska svårigheter som gör att hon mår fysiskt dåligt och inte orkar med sex och övriga intima grejer. Det är ju självklart möjligt att leva med i perioder, om man kan uppleva en samhörighet på andra områden - som socialt, intellektuellt och intressemässigt. Det är tråkigt att hennes sjukdom får ta så stor plats hos henne att du puttas ut.
Du frågar vad du ska göra. Svårt för mig att ge dig råd, men samtidigt tycker jag att man inte ska tappa sig själv för att vara i en relation. Du har får stora och svåra problem som ett resultat av relationen, och meningen var väl att livet skulle vara enklare, roligare och mer stimulerande med en partner än utan?
Hennes beteende är inte ditt fel, ditt beteende får du dock ta ansvar för. Du behöver fokusera mer positivt på dig själv, ge dig själv en reell chans att må bättre och inte vara så enormt självkritisk att du får ångest och depression. Du kanske behöver vara själv för att ge dig den chansen, och då får det kanske vara så? Du behöver ta kontakt med din vårdcentral och be om remiss till en psykolog som kan hjälpa dig att tänka mer flexibelt och konstruktivt runt dig själv och relationer, så du vänder detta destruktiva och kan börja må bättre. Ditt liv ska inte se ut så här vid 25.
Lycka till!
/Anne
