Tack för dina kommentarer, och att jag fick återkomma. Jag tycker det låter vettigt som du skriver, att hålla en tydlig och vänligt ton så att de kan ändra sitt beteende. Det var också så som jag har gjort och resonerat sedan länge, egentligen redan från första början, men det hjälper inte alls! Det är därför det är så frustrerande. Jag kan dock tycka att det hjälper mig att hålla en mer neutral ställning till hela situationen, men det hjälper verkligen inte mot deras sätt. Jag kan verkligen verkligen inte förstå hur de kan tacka nej till alla dessa inbjudningar om att träffas som jag har kommit med, för att de skall få träffa sitt barnbarn om inte annat. Sekunden senare kan de sedan höra av sig om varför jag aldrig vill ses (hemma hos dem vill säga). Jag har nu kommit till den punkten att jag har accepterat att det har blivit så här och jag har nu också valt att inte svara på sms eller tokiga samtal. Blir det ingen ändring kommer jag att avsluta kontakten (tills vidare). Det sista samtalet för några veckor sedan avslutades sansat där jag sa att jag var glad att de ringde och nu inväntade jag att vi kan ses när de väljer att resa åt mitt håll. Jag skulle så gärna vilja veta varför de beter sig så här? Min mammas mamma var väldigt elak mot min mamma (har hon berättat) och min mamma fick sitt första barn i tonåren och mig ganska tidigt också. Eller har de blivit sjuka? Depressioner kan väl leda till ett förändrat och elakt beteende?
Hej! Jättebra att du har en bra och respektfull inställning till dom, på det sättet behöver du inte ångra dina beteenden! Du skriver att ditt sätt att bete dig mot dina föräldrar hjälper dig, men inte dom. Just det! Det är det som är meningen. Du kan inte "hjälpa" dom, du kan inte förändra dina föräldrar om de inte vill själv. Du kan inte förstå deras beteenden - och det är kanske inte möjligt för någon att förstå det. De är ombytliga, impulsiva och aggressiva - mycket som inte är att begripa då. Du säger att du ska acceptera och gå vidare. Bra! Det är det ända du kan göra. Om de vill följa med dig, så är de välkomna. Eller hur? Du ska praktisera de som kallas känslomässig integritet - dina känslor tar du ansvar för, deras känslor måste de ta ansvar för. En sammanblandning av känslor i en familj gör att det blir svårt att ha bra relationer. Du undrar varför de beter sig så här. Svårt att svara på exakt, men klart är det att man gör mot sina barn som man själv blev behandlat - om inte man verkligen har fokus på att göra annorlunda med sina egna barn och bryter släktcykeln. Om det är "sjukt" eller inte vet jag inte, men det vi kan konstatera är att det gör dig illa. Och du behöver skydda dig själv och dina barn. Om du som mamma är rädd, kränkt och arg får dina barn inte hela sin mammas uppmärksamhet - dina föräldrar tar ju den. Så kämpa på, var den dotter du vill vara - och låt dom ta ansvar för sina känslor. Släpp tanken på att du vill ha en förklaring till deras beteenden, fokusera hellre på dig och dina barn. Du får självklart återkomma igen om du vill! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
