För 2.5 år sedan förändrade min mamma sitt beteende mot mig. I samband med detta blev jag gravid med mitt första barn (jag är yngst). Från att ha haft en juste kontakt med henne gav hon mig aldrig positiv feedback till min graviditet förutom ett första grattis. Hon bemötte mina tankar kring amning som att det var äckligt med amning. Hon sa vid något tillfälle då hon var upprörd över att jag aldrig hälsade på att hon "ångrade att jag blev som jag blev" och syftade på att hon gjort mig så självständig att jag aldrig ville komma hem och sitta i soffan och prata med henne! Att jag bjudit med henne på långresor i mitt jobb, disputationsfester, promoveringar, examen osv betydde inget. När barnet var fött meddelade vi att allt gått bra. Istället för att då fråga om de fick hälsa på på BB (vi uppgav inte var vi födde) ringde hon runt till alla förlossningar och hittade oss och dök sedan bara upp. Vi tackade då nej till besöket vilket ledde till att hon gråtandes ringde senare och frågade hur vi kunde göra så mot dem som varit sådana fantastiska föräldrar. De frågade aldrig om de fick komma och hälsa på hemma hos oss (5 mil) utan vi skulle bara till dem, det var inte av intresse att träffas någon annanstans utan vi skulle hem till dem. Att träffas på ett fik, en strand, i vårt hyrda semesterhus var inte aktuellt - inte lika bra som hemma hos dem. Situationen eskalerade och efter x antal jättejobbiga samtal och elaka sms där hon skrev "Jag förstår inte hur du kan vara så elak när jag alltid ha varit en sådan bra mamma" osv osv. Till slut sa jag att det fick räcka nu och skrev ett sakligt brev där jag förklarade varför jag blivit så ledsen och vad jag uppfattat att hon sagt. Jag sa också att jag kunde se ett mönster i hennes beteende där hon redan för 12 år sedan (i samband med att hon blev arbetslös) helt plötsligt började kalla mig sin lilla bäbis mm. Hon var ingen sådan mamma när jag var liten precis. Detta skedde i samband med att jag blev färdig med en universitetsexamen och flyttade ihop med min blivande man. Konflikten fortgick under mitt barns första år, men där jag kände att jag hade kontrollen genom att jag var mycket tydlig med att jag inte accepterade hennes och också sedan min pappas beteende (han sa att jag var så elak mot min mamma och tog hennes parti). Därefter bestämde min man och jag att nu börjar vi om, så vi besökte dem och då var allt som vanligt. Vi har upprätthållit en okej kontakt under 1 år för att det nu har hänt igen i samband med att min systers sedan länge sjuka son avled. Hon ringde då igen efter att ha skicka elaka sms där hon skriver och undrar hur jag kan vara så oanträffbar när hon var en sådan bra förälder. I det samtalet sa hon också att:"Tänk dig in i hur det skulle vara om ditt barn dog". Detta sa hon gråtande och sedan ville inte min pappa tala med mig för att jag var så elak? I det här läget sa jag bara mycket sakligt och sammanbitet att jag inte ville ha ett enda elakt samtal eller sms till. Därefter gick det flera veckor och sedan hörde de av sig, frågande inte om jag hade tid utan bara:"Nu får du ju förklara dig, varför är det såhär mellan oss. Ni kan väl komma hit osv osv". Jag svarade då att jag hade svårt att tala i mobilen, men att jag såg positivt på deras initiativ, men bad dem höra av sig när de kunde komma till mig istället så fick vi tala. Då kände jag att jag lade ansvaret på dem att ta initiativet vilket de aldrig gör. Min uppfattning är att allt bara handlar om dem, men samtidigt är jag väldigt ledsen och besviken då de återigen ALDRIG ställer frågan till sig själva: "Vad har vi gjort som gjort vår dotter så ledsen och arg?". Vad tror du?
Hej! Vilken tråkig situation du har med din mamma - och pappa. Det verkar som att mamma är den som är mer direkt konfrontativ, medan pappa är mer passivt aggressiv genom sitt stöd till mamma. Många föräldrar har svårt för att utveckla sin föräldraroll i takt med att barnen växer. Det krävs en sorts mamma till ett litet barn, sen behöver barnet helt andra saker från sin mamma när man är tonåring, och ytterligare andra saker när man är vuxen. Det verkar som din mamma har lite svårt för att inse att du har blivit stor och mamma själv, och det kanske beror på att hon är rädd att hon inte har någon viktig roll att spela i en vuxen dotters liv. Hon kan ju inte ha mer fel! Som blivande mamma och nybliven mamma behöver man sin egen mamma jättemycket, vilket jag är säker på att du har saknat. Din besvikelse över hennes och pappas beteenden kan ha gjort dig mer negativ mot dom (förstås!), vilket de då plockar upp och gör att de blir än mer rädda för att inte ha någon viktig roll i ditt liv. På det sättet bidrar ni båda till en negativ spiral för era relationer. Om du kan tänka så här: Det som har hänt har hänt, vi anar inget om framtiden - det viktiga är här och nu. Och här och nu ska jag inte bidra till större splittring mellan mig och mina föräldrar. Jag vill vara en vuxen kvinna, en mamma, som har ansvar för mig själv och mina relationer - även de till mina föräldrar. Jag är den dotter jag vill vara - oberoende av deras olika beteenden. När de vill umgås, prata på telefon eller ha någon form för kontakt, bemöter jag det vänligt och öppet - och är tydlig med om det passar för mig eller inte. Om det inte passar med besök till exempel, berättar jag det och varför. Om de inte förstår eller blir aggressiva, får det vara deras problem. Jag säger då vänligt men bestämt att jag inte kan vara en del av deras känsloutbrott, att jag har fullt upp med barnet. På det sättet lär du dom vad du accepterar, och vad som är nyckeln till att ha en bra relation med dig. Om de väljer att inte respektera dig, din man, ditt äktenskap, ditt barn eller din lilla familj, så har de samtidigt valt bort att spela en positiv roll. Men det är deras val. Om de avkräver en förklaring till ditt beteende, säg att du gärna ger den - men inte som en del av en känslomässig berg-och-dalbana. Erbjud dig att prata med dom när känslorna har svalnat, och berätta att dom är viktiga för dig - men som vuxen och mamma själv. Din första prioritet är din familj, och det behöver din mamma och pappa förstå och respektera för att eran relation ska utvecklas framåt. Så om du vill behålla en relation till dom, ta ansvar för din del och var vuxen även känslomässigt när du har med dom att göra. Det är svårt, men blir lättare och lättare för varje gång. Hör gärna av dig igen med kommentarer, eller berätta hur det går! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
