Jag har redan skrivit 2 gånger men mitt andra brev kanske inte kom med. Du säger att vi ska hjälpa till med barnbarnet. Vi får inte ha barnbarnet. Sambon använder henne som slagträ. Så nu tänker jag ofta på vad sambons pappa sa till mig och min man. Att hans dotter inte är snäll. Hon är elak och de hade inte kommit på det förrän på senare tid. Eftersom vår son har levt under stor stress i 1 år så passar hon på att vara riktigt elak nu. Ska vi bara sitta och titta på? Mest tror vi att barnet lider. Och så är vi så otroligt oroliga för vår son. Tack för ditt förra svar.
Hej! Det måste vara otroligt frustrerande för er att känna en oro för sonen och barnbarnet, och inte ha tillgång till dom riktigt. Det man ofta kan se i situationer som denna, är att de oroliga föräldrarna ger uttryck för sin oro till sitt barn - men att man upplevs som kritiserande och tappar än mer tillgång och kontakt. Det är detta jag inte vill ska hända med er. Jag vill understryka att om ni tror att barnet inte har det bra, är det er skyldighet och rätt att anmäla detta till socialtjänsten. Det låter som en drastisk åtgärd, men det finns otaliga exempel på barn som får leva i en fruktansvärd situation utan att någon reagerar - ibland inte före det är för sent. Det är extremfallen och kanske inte så illa i ert fall, men jag tycker att prioritet nummer ett måste vara barnet. Ring socialtjänsten och fråga hur man gör i fall som ert. Vad måste ni göra, kan ni vara anonyma, vad har socialtjänsten för process? Både män och kvinnor kan vara misshandlade i sin relation. Män misshandlar ofta psykiskt och fysiskt, kvinnor oftast mest psykiskt. Gemensamt för en misshandlare är att man försöker isolera sin partner. Jag förstår att ni är oroliga, och tycker ni behöver prata ordentligt med er son. Har ni exempel på den typ av beteenden som ni upplever som oroande - både hans och hennes - kan det vara läge att ta upp dessa. Lägg fokus på er oro för sonen och barnet, inte på sambons beteenden. Risken är för stor för att han går i försvar för henne och ni får en större distans än ni redan har. Finns det någon annan i familjen sonen har respekt för? Ett syskon, en farbror eller morbror? Kanske denna personen kan vara närvarande under samtalet - kanske rent utav ha samtalet med sonen utan er för att inte riskera för mycket känsloutspel? Återigen - det är svårt när barnen är vuxna att få det inflytandet man vill ha och kanske behöver. Det gäller att vara smidig och lyhörd, visa respekt för sonen och sambon så att de inte känner sig kränkta och flyr. Detta är så svårt när man själv är orolig, därför hoppas jag ni har någon som kan hjälpa er. Och prioritet på barnet, det är barnet som tar mest skada av en aggressiv situation i hemmet - och barnet har inte någon makt. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
