Hej!
Har en vuxen son som under flera års tid mått dåligt både fysikskt och psykiskt.
Han har gått på KBT och äter serotin sedan ett och halvt år,men han blir inte bättre.
Han tycker att livet är en ända lång transportsträcka. Han är itjugoårsåldern det ända hans liv består av är att klara av sitt arbete.
Han orkar inget mer än att jobba knappt det .Han kan inte stänga av sitt arbete,mycket hög ansvarskänsla.
Han har ont i bröstet.för gögt blodtryck,ont huvudet mm.
Han har Akut Latent Porfyri. Osteo poi kilosis-skelettet ,med enorm värk i princip hela kroppen.
Buscke ollendorf syndrom-huden.
Men han kämpar på.
Han pratar mycket om att han inte kommer att bli gammal!!
Det är så tungt livet för honom och han har bara mig att som närmaste.
Med vänlig hälsning
Hej!
Först vill jag säga - ta hand om dig själv! Att ha ett barn, vuxet barn är än svårare än yngre barn som man kan styra, som inte mår bra är enormt slitigt både fysiskt och mentalt. Du behöver all din styrka för att klara ditt eget liv, och du måste finnas där för ditt vuxna barn. Det är en stor börda och ansvar - utan särskilt mycket mandat att påverka.
Låt dig själv få pauser från att ta ansvar för honom, och prata med honom om vanliga grejer och låt honom vara. Jag vet inte om det rådet är relevant för just dig, men det är mycket vanligt för många föräldrar att de går så långt i sitt ansvarstagande för barnen att man till slut inte har en vanlig relation alls längre.
Det finns ingen medspelare din son kan ha som är bättre än du. Du stödjer, hejar på och fixar. Du måste få vara mamma och inte doktor, terapeut och allt annat. Så uppmana din son att få en ny bedömning av hans behov, medicinskt och psykologiskt. Sen finns det många fysiologiska problem som det inte är så enkelt att veta hur det påverkar hans psykiska status.
Jag tänker att det viktigaste du kan göra för honom är att vara en helt vanlig mamma, prata om ditt och datt, hålla grundstrukturen genom att förvänta dig att han är trevlig, söt och uppmärksam på dig - och inte låta honom sjunka ned i självupptagenhet och dåligt mående.
Det är inte meningen att förringa hans problem, jag förstår att han har det så svårt. Men det är ändå tyvärr så det är. Han har ett ansvar för sin situation som vuxen, och det måste du avkräva. Det är snällt, och han kommer må bra av det i längden. Sen är det klart att du ska vara ordförande i hans fanklubb!
Hoppas du tycker att du kan använda mitt svar till något, även om jag inte går samma spår som du med att vara fokuserad på honom. Du behöver vara i form för att klara av att vara en resurs i hans liv nu och i framtiden.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
