Jag är en adopterad kvinna som aldrig riktigt känt att jag passade in hos mina adoptivföräldrar. Jag blev sexuellt angripen av min adoptivpappa. Tyvärr känns det inte som det är mina föräldrar sen länge. Min adoptivmamma drack mycket sprit när jag växte upp med dem, hon klagade alltid på att mannen inte var bra för henne, alltså adoptivpappan. Jag var den snälla som lyssnade på henne hela tiden när hon var onykter. Jag har brytt mig om andra och inte tänkt så mycket på mig själv. Nu när jag har blivit äldre så har jag ångrat att jag var den snälla som tänkte på andra. Det har resulterat i att jag känner mig osäker med att träffa människor och i nya förhållanden. Mina adoptivföräldrar fick ett eget barn men lyckades inte få fler, så det var då jag kom in i bilden. Min så kallade syster kände jag mig också mycket utnyttjad av. Har brutit kontakten med både henne och mina adoptivföräldrar sen jag berättade om övergreppen som adoptivpappan begått för min mamma, hon lyssnade bara på honom. Har känt mig så sviken av folk. Hur ska jag gå vidare med mitt liv? Jag har varit deprimerad långe och har ätit olika antidepressiva, men det fungerar inte i längden. Jag litar inte på folk längre, känner mig så osäker vad jag än gör varje år som går. Ska bli 44år nu och vill försöka få en ljus tillvaro och bli starkare i psyket. Jag har en liten son och en stor dotter som jag inte vill ska bli lidande av hur jag mår. Vill flytta men kommer inte till ro med det heller, jag skjuter upp det mesta och tänker att det gör jag imorgon. Det är jättejobbigt att känna mig så här. Jag har haft lätt att få jobb och har jobbat med många olika yrken och kurser. Men jag har känt mig utnyttjad på en del jobb, för jag var den snälla som alltid ställde upp. Jag känner mig osäker vad jag än sysslar med. Jag är sjukskriven sen i somras. Emellanåt vill jag inte leva och har till och från självmordstankar.
Hej! Tyvärr händer det att de svagaste - barn utan sina biologiska föräldrar - blir mer utsatt av de som är satta att skydda. Det är tragiskt att höra hur adoptivbarn och fosterbarn misshandlas och missbrukas av "föräldrar", med katastrofala konsekvenser för hela barnets liv. Du skriver att du känner dig sviken. Men självklart! Du är ju oerhört sviken! En adoptivpappa som missbrukar dig sexuellt, en adoptivmamma som missbrukar alkohol - på toppen av sveket från dina biologiska föräldrar, oberoende av vilka svårigheter de hade. Din adoptivmamma valde att misstro dig och lita på sin man. Tyvärr är det inte så ovanligt, vilket blir så svårt för den det drabbar. Ofta tar det lång tid innan man vågar säga något till sin omgivning, och när den då reagerar med misstro blir det en nästan svårare kränkning än missbruket. Jag hoppas du kan försöka tänka framåt, du har barn som representerar framtiden - inte det förflutna. Fokusera på dom, och dig själv. Att älta dina adoptivföräldrars svek är viktigt, men efter ett tag drar det dig ned på ett sätt som du beskriver i ditt brev. Försök släppa dom mentalt, som du har gjort med kontakten. Du vet vad som har hänt och kan kanske hitta en acceptans i att du inte kan förändra vara sig det eller dom. Det ända du kan göra är att hitta lugn och omsorg om dig själv och dina barn. Du säger att tabletterna inte fungerar i längden. Du behöver hjälp att formulera och sortera, vilket ju tabletterna inte direkt gör. Tabletterna kan hjälpa dig att orka jobba med en legitimerad psykolog för att bearbeta dina erfarenheter och blicka framåt. Jag har flera gånger i denna spalten rekommenderat folk att ringa Nationella Hjälplinjen. Det är professionella, utbildade personer som svarar där, och de har ett empatisk och konstruktivt framåttänk. Ring dom när du känner dig långt nere! 020-22 00 60. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
