Jag tycker att din idé om motivation var bra, hur vi kan göra saker steg för steg, och en frisk fläkt mot kvällstidningarnas idiotiska råd som inte passar vuxna som har en viss kunskap. Men jag har ett konstigt problem som inte verkar ha ett namn. Jag har ingen motivation. Visst har jag viss psykisk och fysisk sjukdom men detta har bara förvärrat det som jag ALLTID haft. Jag klarar det som är negativ motivation, t ex oj nu måste jag verkligen gå och kissa. Den mer komplexa negativa motivationen har aldrig kommit naturligt, det har alltid handlat om att "Nu måste jag städa annars kan det hända något dåligt, hyresvärden kan bli arg", eller "Nu måste jag handla". Under tiden jag börjar skriker jag åt mig invärtes att inte sluta för det finns ingen riktig motor. Jag har lätt att avstå från frestelser men att lägga till positiva beteenden är svårt. Allt är en kamp. Startmomentet är svårast, men det är också svårt att fortsätta, särskilt om jag behöver en paus för då måste jag starta om igen. Jag har ingen positiv motivation heller. Jag kan aldrig tänka att "Vad kul det ska bli att plocka blåbär", vilket är roligt när vi väl är där och det kan börja. Men ALLA aktiviteter innehåller negativ motivation innan det positiva kan börja. Allt planerande är hemskt och jag måste igen "skrika" åt mig själv för att det ska bli gjort. Det som kräver mycket planering blir aldrig gjort även om det handlar om något roligt. Visst minns jag att det var kul, men det skapar ändå ingen drivkraft till nästa gång. Belöningar funkar inte. Det enda som verkar funka är att sätta skräck i mig själv med vad folk ska tycka eller att jag inte ska bli klar i tid. Jag är vuxen och har en kompis som hjälper mig med det svåraste, t ex dammsuga och diska. Som barn var jag likadan men klarade mig bra eftersom det var naturligt att vuxna hjälpte till mycket. Jag var också bra på att organisera, t ex skrev jag listor och packade själv när vi skulle resa. Jag är fortfarande bra på att organisera om det inte vore för att när man är stor måste man organisera mycket mer. Hur gör man när man är en 9-åring i en vuxen kropp?
Hej! Du verkar ha fått in en vana av att straffa dig själv till att göra saker. Det är ju inte så konstigt att du inte har någon "motor" eller motivation då. Om man har en inre röst som säger att man inte har motivation, inte ork och inte lust - hur kan man då förvänta sig att det ska kännas bra? Det första du måste ta tag i är att byta ut din inre dialog från negativ till mer positiv - eller minst neutral. Om det inte går att växla över i en mer positiv grundton, välj att inte värdera aktiviteterna - bara gör dom. Som du beskriver det, har du tränat hela livet på att straffa dig själv till att göra saker. Räkna med att det tar tid att träna upp ett annat sätt att göra saker. Räkna även med återfall i de straffande tankarna. Du har nog rätt i att du på detta området är som en 9-åring, eftersom du troligtvis har hanterat lust och iver på samma sätt sen du var liten. Då har du ju bara övat på att vara straffande, och inte på att vara lustfylld. Om du inte får framgång själv med detta, ta hjälp. Läs böcker och ta hjälp av en legitimerad psykolog som kan hjälpa dig. Du säger att belöningar inte funkar. Jo, det gör de. Men du överröster alla belöningar med dina tunga tankar. Om du kan få kontroll över detta, kommer livet kännas mycket roligare, lättare och mer njutbart! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
