Hej, jag är en kille på 20 år , och mår väldigt dåligt. Tänkte fråga ifall jag kunde få tips på behandlingar, läkemedel och andra saker för att bli bättre. Jag lever med ganska hög ångest dagligen, speciellt på kvällen, ibland kan jag få otroliga ångestattacker utan att ens veta varför. Under min barndom slog farsan morsan ganska ofta mitt framför ögonen på mig, jag har vissa scener i huvudet än idag. För ett år sen kastade farsan en kniv emot mig Jag berättar nu kortfattad för jag vill gärna vara så anonym som möjligt. Jag har haft svårigheter att socialisera mig bland människor nu för tiden: jag vågar inte ens äta lunch på jobbet, för jag tycker att det är obehagligt att folk kollar på mig. Jag tar ingen form av droger , dricker knappt alkohol för jag får bara mer ångest, det känns inte ens bättre för stunden som vissa säger att de gör. Jag gillar inte att umgås med människor så mycket, tycker att det är skönare att vara ensam. Jag har många "vänner" jag har ett bra utseende, dock har jag blivit slarvig på att fixa till mig senaste året. Jag mår inte bra asså, jag har testat olika läkemedel och terapin funkar inte.. Jag börjar undra nu om jag jag någon form av diagnos? Jag har depression och hög ångest. Läkemedel jag har haft och har är (queatapine, imovane, oxascand, sertralin, venlafaxin, circadin, propavan, stilnoct) i dagsläget har jag bara queatepine och imovane , resterande slutade jag med för inget funkade, venlafaxin slutade jag med nyligen, imovanet börjar bli jobbigt för metalsmaken är väldigt jobbig och gör så jag inte kan äta och dricka normalt. Jag använder queatapinet för att bli trött sedan imovane för att sova men effekten av imovane minskar och jag är orolig vad ska hända efter det? Hur ska jag sova efter det? Jag hatade stilnoct för de gav mig hallucinationer och jag fick otrolig huvudverk och spydde. Oxascand var helt meningslös, märkte ingen skillnad alls. Hade 10 mg Max 3 per dygn Resterande läkemedel hjälpte ingenting i princip, utan förvärrade allt Idag lever jag med sjuk hög ångest , jag känner mig inte lika nedstämd som tidigare, men jag har sjuk ångest över livet, jag tycker att livet är ganska meningslöst och vill gärna dö, men har inte självmordstankar, utan hade inget emot att få dö. Jag undrar vad ska jag göra för att bli bättre? Jag samtalar hos en socionom, Det jag behöver är att ångesten och nedstämdheten försvinner på dagen , och att jag kan sova, jag kan inte sova alls utan läkemedel, har varit vaken i två dygn vissa dagar, det är sjukt obehagligt. Jag gillar inte samtala med min socionom så mycket för jag litar inte så mycket på människor, tycker i princip människor är ganska korkade... Jag brukar fantisera om att döda människor jag hatar, och tycker det känns rätt skönt, men aldrig velat göra det på grund av juridiska samt moraliska skäl. Jag har även fantiserat om att avsluta mitt liv men aldrig velat göra något åt det heller. Det finns vissa människor jag vill dör, de e sjukt vad jag skulle vilja se många lida som jag är bekant med. Kanske för jag själv lider? Bland människor är jag alltid trevligast, ingen märker något fel med mig, men jag har sjukt hög ångest, jag svettas när jag pratar med min chef, och får ännu mer ångest, ibland blir jag yr av ångesten.. Jag undrar nu, vilka läkemedel föreslår du som kommer passa in på mig? Åtminstone tror, för jag har läkartid snart och kan ta upp dom? Samt vilken terapi ska jag göra? Jag har gett mig egna diagnoser när jag läser om dem undrar ibland om jag har post traumatisk stress syndrom eller kanske Asperger? Förstår ingenting men de är mina misstankar. fråga tre, vad gör jag när imovanet har slutar gett effekt, jag vill inte säga upp mitt jobb och behöver sova för att jobba. Jag behöver hjälp snälla
Hej!
Det låter som du har hamnat i en ond spiral av ångest, undvikande, medicinering (som också kan vara ett undvikande) och mer ångest. Det är självklart enormt jobbigt, och tråkigt att du som är en ung man har så stora problem.
Orsakerna till dina svårigheter är självklart inte möjligt att utreda så här, men om man har varit med om trauman som liten - alltså våld eller hot om våld - påverkas man på en biologisk nivå som är svår att ta sig ur. I hjärnan har du ett område som heter limbiska systemet. Det reglerer känslor. När du blir enormt skrämd som barn - som man självklart blir om pappa misshandlar mamma - sätts limbiska systemet i gång på max. När du sen återupplever det hotfulla - i verkligheten och/eller i din fantasi - aktiveras systemet igen och igen och igen. Efter ett tag blir man känslig, så att det ska mindre och mindre påfrestningar till för att din ångest slås på. Där är du nu, tänker jag. At enbart tanken på att någon ska titta på en, gör att ångesten aktiveras. Dessutom blir det svårt att skilja hönan från ägget, vad som triggar vad blir en röra. När man känner ångest, försöker man hitta en förklaring till varför - och då blir det mer ångest som resultat.
Så nyckeln till framgång i denna sortens ångestlooper är dels att förstå hur det hänger ihop. När du förstår det, är det lättare att tänka rationellt om saker och inte enbart känslomässigt. När den sanningen sjunker in, är det dags att ta tag i dina olika sätt att undvika ångest - för det är själva undvikandet som ökar känsligheten i det limbiska systemet. Kärnan i att jobba med detta är att förstå att ångest i sig själv inte är farligt. Ångest gör ont, men är inte skadligt. Så att orka känna ångest och låta den komma och gå, kommer att öka din tålighet när det gäller påfrestningar i känslosystemet.
KBT är den terapiform som best fungerar för ångest. Att bara prata med en socionom när man har så handikappande ångest som du, skulle jag inte alls rekommendera. Du behöver en strukturerad terapi som gradvis exponerar dig för ångestladdade saker, så att du får en ökad tålighet och att ditt limbiska system får en chans att lugna ned sig på riktigt.
En ordentlig utredning av dina svårigheter är ju alltid smart, istället för ett lapptäcke av åtgärder som du verkar ha. Om du ska till läkaren snart, be om att få en neuropsyiatrisk utredning så du får veta om du har Asperger eller inte. Många med Aspberger har svårt ångest efter år av svårigheter i socialt samspel och negativa erfarenheter av relationer.
Till slut detta med sömnen. Klart du behöver sova. Din läkare kan helt säkert hjälpa dig med åtgärder som gör att du säkerställer ok sömn under tiden som du dels utreds och dels får KBT-behandling för din ångest. Däremot skulle jag rekommendera dig att du genast fixar litteratur som handlar om KBT och ångest och KBT och sömn. Det är mycket bra terapi i att bli kunnig om sina svårigheter.
Det är lätt att känna med dig, en ung man med stora svårigheter och en tuff bakgrund. Men oavsett detta, är nutiden och framtiden ditt ansvar, och du måste primärt hjälpa dig själv. Det visar du att du kan genom att skriva till mig!
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
