Fråga: Känslokall

Jag har under lång tid upplevt att jag i väldigt stor utsträckning saknar känsloliv - de känslor jag har är ofta väldigt svaga och nästan uteslutande kopplade till mig själv.

Jag bor ihop med sambo, men jag kan egentligen inte säga att hon väcker några känslor hos mig. Hon är snäll och trevlig och det är ett praktiskt arrangemang, jag upplever henne som en god vän. Det händer att jag gör och säger saker som jag redan på förhand förstår kommer att såra henne, men jag förmår inte att förhindra mig själv från att ändå göra det. Efteråt känner jag ingenting, ingen ånger eller ledsenhet över att ha sårat henne. Rent generellt ångrar jag mig väldigt sällan och även om jag kan förstå att olika saker jag säger eller gör kan såra människor i min närhet så tycker jag att det är konstigt att andra människor lägger så stor vikt och energi på något som jag inte känner något för.

Det är först under det sista året som jag verkligen har börjat känna att jag fått ett grepp om att jag har ett väldigt begränsat känsloliv och att jag i princip inte har några känslor överhuvudtaget - jag går genom vardagen liktgiltig inför det mesta. Fram till dess har jag upplevt att något har varit fel, som om jag haft ett stort svart hål inom mig som inte går att fylla med något.

Jag tror att jag hade mycket mer känslor när jag var yngre och det händer att jag upplever att jag saknar att ha alla de känslor som människor i min närhet verkar ha. Periodvis kan jag känna mig nedstämd över att ingenting i mitt liv verkar kunna kännas varken bra eller dåligt, utan att allt bara är. Andra perioder upplever jag det som befriande att slippa känna känslor som annars skulle riskera att bromsa eller hålla tillbaka mig - ofta är detta perioder då jag har en väldigt hög självbild och uppfattar mig själv som framgångsrik, duktig, viktig och/eller liknande.

Jag undrar om det är någon mening att söka sig vidare och prata med någon om detta, eller om jag bara har att acceptera att jag inte verkar kunna känna känslor. Jag undrar också, för det fall jag borde söka hjälp, hur jag rent faktiskt ska kunna söka mig vidare - hur kommer man i kontakt med en psykolog/terapeut/kurator? 

Jag har egentligen inget intresse av att få en diagnos på mitt tillstånd, men under det senaste året har jag, i takt med att jag blivit allt mer medveten om min oförmåga att känna känslor, upplevt en frustration över situationen och över att jag vill kunna känna något utan att lyckas, vilket gör att jag funderat på att försöka komma i kontakt med någon utomstående att prata med om situationen.

Att prata med familj eller vänner har jag redan försökt med, men det finns så mycket saker i vägen för att ett sådant samtal ska bli framgångsrikt. Eftersom jag alltid har hållit en mask och varit en glad och lättsam kille utan problem blir alla mina försök till allvarligare samtal snabbt avfärdade som skämt och bortskrattade, eller så faller jag in bakom min gamla mask innan jag har hunnit berätta om mina problem.