Fråga: Jag vet inte hur jag ska göra

Hej Anne!

Jag hoppas du orkar läsa för jag behöver verkligen hjälp. Jag har fastnat. För snart 6 månader sedan gjorde jag slut med min kille. Inte för att jag inte älskade honom utan för att att konstant sårade mig och fick mig att känna mig otillräcklig.

Jag är en person som går långsamt fram. När han inte visste vad jag kände för honom bad han mig öppna upp, berätta. Han var kärleksfull men berättade även för mig att han hade mörka sidor. Att han var "trasig" och haft jobbiga perioder. Men jag tyckte inte om honom mindre för det. När han började ställa krav och tänkte jag att han säkert visste vart han själv stod då man i min värld inte kan kräva så mycket av andra när man inte själv vet vart man står. Han satte upp regler som bara verkade gälla för min del men inte för honom. Allt det här sa jag till honom. Men det var som att det roliga tog slut när jag sa vad jag kände. Han blev som förbytt och iskall. Som att han inte kunde hantera kärleken. Det var som psykisk misshandel. Till slut blev jag trött på att gråta över någon som inte förstod hur mycket det sårade. Jag blev trött på att på olika sätt visa (handlingar och ord) något hur mycke jag älskade utan att han ens noterade det. För jag ville ge honom hela världen. Nu i efterhand känns det som att jag tog för mig hänsyn till honom och för lite till mig själv. Jag nöjde mig så länge han mådde bra även om jag själv mådde lite halvtaskigt.

Efter nästan 1 år gjorde jag slut. Det här var min första riktiga relation. Jag har annars hållit mig borta för killar då dom flesta tidigt visat att dom är oseriösa/bara ute efter en sak. Det tog väldigt hårt på mig. Det kändes som att jag inte bara sörjde relationen och allt som hänt , allt som investerats utan även en syn jag haft på hur kärlek och relationer ska vara. Jag trodde nästan kärlek var som magi som kunde fixa allt. Även om någon brottades med psykiska problem.  Jag tog uppehåll från skolan en termin. Det kändes som att allt rasade då jag älskade hoonom och aldrig tidigare förlorat någon i min närhet som jag älskat. Jag kände att jag inte orkade leva och fick åka in till akuten för att jag trodde jag hade fel på hjärtat då det fysiskt gjorde ont när jag andades.

Nu är jag tillbaka i skolan. Jag försöker sysselsätta mig. Träffa kompisar. Alla tror att allt är bra med mig nu. Men hur jag än gör så svider det i mig. Jag kan inte koncentrera mig på uppgifterna helt och hållet. Jag inser att det gått för långt. Att använda vissa kläder känns jobbigt. Viss musik och blommor gör mig otroligt ledsen. Vissa platser. Ibland kan minnesbilder slå ner som en blixt. Jag inbillar mig att jag ser honom ute på stan. På kvällarna kan jag inte somna. Och när jag somnar så drömmer jag om honom, i drömmarna så säger han saker som sårar mig. Jag är så trött på tårar. Jag vill känna mig stark igen. För jag är så besviken över mig själv, hur jag låtit en preson förstöra och ta över   

Det känns som att jag inte kan prata med någon då alla tror att jag gått vidare. Frågar om jag träffat nån ny. Jag vill inte tjata mer om det här för min omgivning.  

Det känns som det tagit över mitt liv. Jag vill aldrig känna så här igen så jag vill aldrig ha en relation igen.
Jag förstår att jag inte kommer kunna glömma men jag vet inte hur jag ska lämna det bakom mig, gå vidare. För det handlar inte om att jag vill ha honom tillbaka. Jag vill inte låta det prägla mitt liv. Jag vill inte låta mitt liv kretsa kring en person som fick mig att känna mig så liten. Mina kompisar har delat med sig av sina tips, allt ifrån en ny relation, till festande och shoppande. Men jag vill inte fylla ett hål med något meningslöst, sopa alla problem under mattan. Jag vill läka på riktigt men vet inte hur jag ska göra.