Jag känner oro och smärta för min bror som har det väldigt svårt. Hans liv är som ett ständigt kaos. Trots gott intellekt och universitetsutbildning får han inga jobb, jag är rädd att han kommer att halka "utanför samhället." Han tar likson inte tag i saker, undviker det som är jobbigt och jag märker hur han missar viktig information vilket får ganska allvarliga konsekvenser. Jag ser hur detta ständigt tär på hans mående och självkänsla. För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnosen ADD. För mig var det väldigt positivt, jag kände mig bekräftad. Har haft god hjälp av medicin (Concerta) och KBT för ADD. Egentligen har min bror alltid haft betydligt större svårigheter än jag att strukturera sitt liv. Jag reder på något sätt alltid ut det, även om priset har varit alltför högt. Förut hamnade jag ständigt i total utmattning, men nu har jag lärt mig att hantera min situation så det blir mer skonsamt för mig själv. Numer blir jag mindre irriterad på min bror än förrut, tankar som att "han är lat och borde skärpa sig" har tidigare legat nära till hands, men nu kan jag se att det handlar om verkliga svårigheter. Min bror är mycket skeptisk mot neuropsykiatri. För ett tag sedan förde jag försiktigt detta på tal. Jag berättade hur stor glädje jag har haft själv av utredning och frågade om det är något han själv skulle kunna tänka sig. Svaret var tvärt nej "jag vill inte få höra att jag måste äta medicin resten av livet" Jag försökte förklara att ingen kommer att tvinga honom att äta medicin, att en utredning kan vara hjälpsam på andra sätt, men det var som att köra huvudet i en vägg och jag släppte ämnet. Han brukar annars ha förtroende för mig. Jag vet att man inte kan ta ansvar för någon annan persons liv och att man inte kan övertala någon som inte är öppen för det. Säkert är också att jag gör bäst i att inte ta upp frågan med min bror på ett tag. Men det smärtar mig så. Det är som att se hans liv rinna bort. Alla dessa resurser som inte kan tas till vara, hans ständiga känsla av misslyckande. Jag kan liksom inte se någon annan lösning än en utredning - och ja, det är ju inte jag som ska lösa hans liv, men finns det något jag kan göra?
Hej! Det är rörande att läsa och förstå din omsorg om din bror. Ni har växt upp i samma familj, och påverkats av de samma händelser - och samma biologiska förutsättningar. Du har fått diagnos och ser att han har beteenden och svårigheter som liknar dina - och som på vissa områden är svårare än dina. Det är riktigt svårt när man står bredvid någon som behöver hjälp och som inte vill ha den. Tyvärr är vi maktlösa då. Din bror är en vuxen, myndig person - utgår jag ifrån utan att veta hans ålder - och han får ta beslut om han vill ha utredning och stöd eller inte. Det är mycket bra att du har blivit hjälpt av KBT och Concerta! Grattis! Det är ju så slitsamt att leva med ADD eller ADHD som inte blir behandlat - både för dig och dina anhöriga. Duktigt av dig att du har insett det och agerat! Som syskon, och kanske särskilt som kvinnor, kan vi få olika omhändertaganderoller mot varandra. Det känns som att man har ansvar för att syskonen mår bra, då det kanske var förväntat av oss när vi var yngre. Kan detta spela in i din relation till din bror? Jag förstår att du tycker det gör ont att se hur hans liv inte får någon styrsel, men du behöver fokusera mer på dig och mindre på honom. Jag tror du kan släppa taget om honom lättare om du verkligen känner att du har fått förmedlat till honom det du tänker och känner. Kan du formulera ett brev till honom, eftersom det är svårt att prata? kan brevet vara något i stil med detta: Kära bror, Du är min bror och jag älskar dig. Vi har samma biologiska bas, och samma uppväxt - vi är mycket lika varandra. Jag har under många år haft svårt att få ordning på mitt liv, vilket jag nu vet beror på att jag har ett handikapp som heter ADD. ADD behandlas med medicin och terapi, och man lär sig att hantera sina svårigheter så att livet blir lättare att leva. Det är inte konstigare än att en diabetiker behöver insulin, eller att en förlamad behöver rullstol. Jag ser att du har samma problem som jag, och jag vill så gärna att du ska få samma möjlighet till ett lugnt och bra liv som jag. Jag ber dig om att vara villig att göra en utredning, sen får läkare bedöma om du behöver medicin och behandling. Om du vill göra detta, kommer jag hjälpa dig och stödja dig under hela processen. Om du väljer att inte göra en utredning, är jag mycket ledsen för det. Jag måste då skydda mig själv mot den stress och oro jag känner av att du gör det valet. Jag kommer inte att hjälpa dig med dina dagliga svårigheter, och kommer inte ta upp frågan med dig mer. Hälsningar Din syster ----- Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
