Hej!
För ett år och fem månader sedan gjorde jag en abort, och jag känner fortfarande en stor och illande sorg. Jag tror att de olyckliga omständigheterna har bidragit mycket. Dels medicinerade jag med den fosterskadande aknemedicinen isotretinoin, dels var graviditeten ett resultat av en högst tillfällig förbindelse. Först tänkte jag att det skulle göra det hela enklare. Men i själva verket så tror jag att jag upplever det precis tvärtom. Jag tänker hela tiden att om det inte hade varit för medicinen hade jag idag haft en bebis hos mig. Att jag hade fått ta hand om den ensam hade inte spelat någon roll, intalar jag mig. Kanske är det dumt att ens tänka så? Kanske är det bättre att se det som att alternativet inte fanns? Hur som helst gråter jag mig fortfarande till söms vissa kvällar. Jag känner en stor existentiell ångest och tanken på att jag kanske aldrig kommer att få uppleva detta igen är outhärdlig. Jag är snart 30 år och har aldrig haft en längre relation. Kanske är också detta en bidragande faktor när fler och fler i min närhet skaffar barn. Jag gläds åt dem såklart, men känner sorg för mig själv. Att jag känner så ger mig i sin tur skuld- och skamkänslor vilket spär på ångesten ytterligare. Hur kan jag ta mig ur detta? Hur länge kan man egentligen sörja något som aldrig blev? Stort tack på förhand!
Hej!
Abort är en lösning på ett svårt problem. Det betyder inte att lösningen är lätt. Många som tar abort sliter i åratals med samvetskval och ångrar det beslutet, medans andra har frid med sin abort och förstår att det var det väl man gjorde baserat på den situationen man hade då.
Att ångra grejer man gjort är mycket jobbigt. Det finns ju ingen väg ut av "tänk om"-loopen, och man fastnar i en spiral av jobbiga tankar och känslor som inte bidrar till något annat än att man mår sämre. Det du beskriver är att du dels ångrar det du gjort, men även att du är rädd för konsekvenserna ditt beslut har för framtiden.
Att fastna mitt mellan det förflutna och framtiden gör att nuet tappar sitt värde. Den enda tiden du lever är nu. Det som hänt kan du inte ändra, och framtiden har inte hänt än. Nuet är det enda du egentligen kan förhålla dig till. Så vad är viktigt för dig i nuet? Jobbet? Intressen? Vänner? Familj? Om din uppmärksamhet hela tiden styrs mot de teman som ger dig ångest, är det inte konstigt att du har ångest. Så försök fokusera på det som händer här och nu, och gärna på andra. Var tacksam för små grejer i livet, och de stora.
Jag säger inte hurtfriskt att du ska glömma aborten och "allt kommer ordna sig". Man behöver sörja svåra händelser i livet. Men man kan sörja i intervaller. Sorgen är bearbetning, inte ett straff. Låt dina svåra livshändelser bli värdefulla erfarenheter som mognar dig som människa. Då får även de jobbigaste händelserna i livet en mening.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
