Jag är en tjej på 21 år. När jag var 19 fick jag diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning. Allt inom diagnosen stämmer på mig, så jag ifrågasätter den inte, men jag vill ha hjälp att bli bättre. Jag sticker ofta iväg några veckor hit och några veckor dit, gillar inte att stanna på samma ställe för länge. Men nu har jag fått en lägenhet för ca.8 månader sedan som jag verkligen försöker hålla bra. men jag kan inte förmå mig att städa, eller laga mat, eller tvätta, eller ens gå upp ur sängen (borde påpeka att jag har ADHD och Asperger också). Separationen från min mamma har tagit så hårt på mig, jag längtar bara hem. Jag vill inte ta allt ansvar som är "normalt" för en tjej i min ålder, det är helt enkelt för svårt. Jag går ofta frivilligt och ber om hjälp på psykakuten men då jag hade ett tablettmissbruk sommaren 2010 blev jag satt på beroende-öppenvård, vilket jag kan acceptera helt och fullt, men inte att nu när jag varit ren i snart ett år fortfarande inte kan få någon som helst hjälp från psykvården utan bara blir placerad på beroende-avdelningar. Detta fungerar ju inte alls och jag kan inte se logiken i det. När jag var liten blev jag utsatt för sexuella övergrepp och jag tror själv att det kan vara en utav anledningarna till att jag har denna hemska, smärtsamma diagnos. Jag är i allra högsta grad villig att prata med någon om detta och bearbeta för att få min vardag att fungera. Jag har en dröm om framtiden och har precis kommit in på en utbildning jag sökt och ska börja om en månad, men jag är så rädd för att den ska gå åt helvete, för jag får ingen hjälp och jag mår verkligen inte bra! Jag bor ihop med en kille jag träffade för 4 år sedan och vi har det bra från och till, det är så många dagar jag behandlar honom som skit och skriker och gapar att jag vill att han försvinner ur mitt liv, för att när han är på väg att gå bara lägga mig ner och gråta och absolut aldrig vilja att han ska försvinna. Dessutom kan vi inte ha ett förhållande längre, eftersom jag älskar alla små flörtar och kan inte hålla mig trogen även om jag innerst inne vill. När jag var yngre var jag en snäll och blyg tjej, nu skriker jag bara och är bitter. Jag måste verkligen få hjälp med det här, det är inte hållbart längre. Vart kan jag vända mig och hur kan jag få läkarna på psykakuten att ge mig en vårdplats på en psykiatrisk avdelning då det är uppenbart det psykiska jag behöver hjälp med?
Hej! Du beskriver mycket bra just svårigheterna man har med de handikapp du har. Emotionell instabil personlighetsstörning gör dig just instabil, ADHD gör dig impulsiv och ofokuserad, och Asperger gör att det är svårt för dig att förhålla dig till sociala kontakter. Sen missbruk på toppen av det (inte ovanligt!) och historik av sexuella övergrepp. Det är många svårigheter i en ung kropp! För att du ska ha en stabil vardag - det viktigaste för att du ska funka ok och kunna hantera alla andra problem - behöver du vara enormt diciplinerad och noga. Du har så många motkrafter som drar i dig och som hindrar stabilitet och struktur, så du måste vara stenhård. Det kan kanske vara en för stor uppgift för dig, och du behöver hjälp med strukturen från någon annan. Kan din sambo hjälpa? Men då får du inte fightas mot, inte sabotera eller göra det svårt för honom. Eller kan någon familjemedlem hjälpa? Om du ska läggas in på psyk vårdavdelning måste du ha akuta svåra problem. Kan du inte vara glad du inte bedöms som så sjuk? Men har du bara två alternativ - inlagd eller helt själv? Kan du inte få stöd polikliniskt? Fråga din läkarkontakt om du kan få komma till Unga vuxna, och få hjälp där. Målet måste vara att du kan ta din studieplats, och vara på väg mot din framtidsdröm - med ett nätverk av stödpersoner som kan heja på dig och stötta dig på det sättet som du behöver! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
