vad ska jag göra jag tror jag är i en deprission jag ser nästan inga höjdpunkter längre.
jag är störig på lektionerna ochjag vet att jag har koncentrations problem.
jag vågar inte prata med någon om hur jag mår
för ett halv år sen började jag skära mig men nu har jag slutat tack vara mina komåisar men nu när jag börjat sjuan har jag lämnat dem bakom mig och ingen vet hur jag mår och allt har börjat om igen.
har tänkt på om jag ska gå och prata med kuratorn men har inte riktigt vågat.
snälla hjälp mig det ända jag tänker på är att det vore bättre om jag inte fanns och jag kan bara börja gråta av ingenting och ibland sitter jag och darrar av det här jag se mig själv hoppa från balkongen har också suttit på balkongen och vart nära på och hoppa men har aldrig gjort det
jag bråkar nästan hela tiden med min familj ingen fattar att jag mår dåligt för jag är ganska bra på att gömma det här men jag vill åka och prata med en kurator
jag vet inte om jag orkar mer
Hej!
Det är många som du - unga som har svårt med sina känslor och inte vågar prata med någon. Många vågar inte, för att man är rädd att man inte ska kunna beskriva hur det känns, och sen ska man bli missförstådd eller avvisad. Tyvärr händer ju just det med unga, men det är enbart för att den vuxna inte förstår hur man måste bemöta ungdomar - det är inte ungdomens "fel"!
Om du börjar med skolans kurator eller sjuksköterska, och pratar lite light om hur det är i skolan och så - så kan det kanske vara ett sätt att öppna upp en dialog. Många tänker att man måste gå rakt på det som är som jobbigast, men det tycker inte jag. Man kan mycket väl starta med strukturella grejer som sova, äta, komma i tid, läxor, osv - för sen bygga på med oro för framtiden, att du känner dig ledsen - och efter att du känner att du har bra kontakt, kan ta upp att du skär dig och tänker på att hoppa från balkongen. Steg för steg närmer du dig det du verkligen behöver hjälp med, och du ger även den vuxna en chans att visa att han eller hon är att lita på.
Du är mycket duktig som skriver till mig! Det visar att du har kraft och vilja att hjälpa dig själv - och låta andra hjälpa dig.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
