Hej!
Jag är 28 år och är nybliven pappa till en 10 månaders bebis.
Jag har tillsammans med min fru upptäckt att jag på senare tid blivit deppig, ilsken så pass att hon ser på mitt kroppsspråk att jag är arg och jag kan själv känna vid dessa tillfällen att jag har lust att slå sönder något eller kaska saker omkring mig men klarar med nöd och näppe att behärska mig. Jag letar fel hos min fru men också andra hela tiden, jag kan inte ta någon som helst kritik fastän jag innan varit en som klarat av detta galant innan. Min fru sade till mig härom dagen något som fick mig nästan att börja gråta, "Vart har mannen i mit liv tagit vägen, han som tyckte allt var roligt att göra och hade så lätt till skratt?". Jag går ibland med självmordstankar men det är inget jag tar upp med min fru eller någon annan för den delen. Det som bryter allt psykiskt lidande Tillfälligt för mig är när jag tänker på min underbara son och min vackra fru.
Det ska nog nämnas också att jag har något fel fysiskt med kroppen också och har haft det ungefär lika lång tid som jag har haft dessa psykiska problem. Jag har varit fram och tillbaka mellan akuten och vårdcentralen för sjukskrivning och testers skull. Ett prov visade på CMV-infektion i kroppen men de kunde inte svara på om den var aktiv eller ej, jag har också haft lätt förhöjda levervärden och nu senast blod i urinen (mikroskopiskt). Jag har under två månaders tid lidit av mag och ryggvärk/ illamående och yrsel samt låg feber i samband med allt det andra. Det jag undrar över är : Är dom psykiska åkommorna ett symtom av en sjukdom eller är det psykiskt påfrestande för mig helt enkelt att vara fysiskt sjuk.
Mvh!
Hej!
Grattis till bebisen! Även om det är kul att få barn, är det ju en stress som kan slå olika för olika människor. Hur man hanterar den stora livsföränding det är att få barn, har att göra med din personlighet och övriga stressfaktorer i livet. Det låter som du har stora bekymmer med din fysiska hälsa och att du inte riktigt får svar på varför du har olika fysiska symtom. Det är självklart oerhört stressande, samtidigt som det kanske även skapar en oro för framtiden. Klart att detta påverkar din impulskontroll och ilskekontroll, och att det gör dig nedstämd. När man är orolig och nere, "tål" man mindre tryck från omvärlden än förut. Detta gör ju att du blir känslig för kritik, letar fel hos dig själv och andra, tappar humöret och så vidare.
Det viktigaste för dig måste nu vara att få besked och behandling runt din fysiska/medicinska situation. Lägg allt tryck du kan på din läkare för att få ordentliga svar på varför du är sjuk och vad som kan göras för att hjälpa dig. Samtidigt kan du berätta hur påfrestande situationen är för dig och din familj, och att du behöver samtalskontakt för att få stöd och hjälp att hantera allt. Om de inte kan erbjuda dig något bra, fundera på om inte du ska lägga lite pengar på att gå till någon privat. Att ha lugn och ro - och roligt - i familjen är mycket viktigt, inte bara för sonen men framförallt för din och din frus relation.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
